plopp - en skånetjej i göteborg

jag vill vara i malmö just nu
och mysa med mina två brorsbarn
i väntan på det tredje

jag vill vara i malmö just nu
och kunna åka in på bb sen
så fort man får

jag vill vara i malmö just nu
och gå till en lekpark med wille och linnea
och mysa med dem hela dagen

jag vill vara i malmö just nu
med min familj
för idag
är en sådan dag
när man ska vara just det

barnen kommer kunna göra vad som helst idag på jobb
för allt jag tänker på
är lotta
och peter
och den lilla bebisen
den nya sand
som väntas komma idag
äntligen

ibland undrar jag
om jag någonsin kommer att sluta sakna malmö

jag förstår inte riktigt hur det går ihop
att man älskar sitt liv
sin lägenhet
och den staden man bor i
men änså saknar den staden
där man kommer ifrån?
varje gång vi åker ifrån malmö
så gråter jag
varje gång
och varje gång
så varar ledsenheten i kroppen lite längre
göteborg är fantastiskt
men det har inte
mamma o pappa
mina brödrar och deras kvinnor
min häst
men framför allt
mina små brorsbarn

senaste gången
nu
när vi åkte tillbaka till göteborg
så grep en tanke tag om mig
som jag inte har kunnat släppa
det är en ny bebis på väg nu
ett nytt brorsbarn till mig
jag ska bli faster
igen
men den här gången
så kommer jag inte att finnas där lika ofta
och den känslan äter verkligen upp mig
jag kommer inte att lära känna denna lilla bebisen på samma sätt som wille och linnea
jag kommer inte få känna den nära mig varje vecka
kanske inte ens varje månad?
jag kommer inte att veta vad bebisen tycker om och inte tycker om
kommer inte att känna till alla små karaktäristiska drag
jag sitter här uppe
långt ifrån min familj som jag älskar
och som bara blir större och större
och jag är på något sätt
utanför

jag känner mig lite som att jag slits itu på mitten
mellan den man jag älskar och det liv vi har
och den familj jag älskar och det liv jag delar med dem
and it sucks

...så måste något av det mest erotiska vara lukten av en bok
när jag låg där i badet idag
och läste om hur dexter tränar upp nya små monster
så kände jag mig sådär nästan löjligt tillfreds
fastän jag 10 minuter tidigare känt mig relativt blöh
det är något med lukten som kommer
när man öppnar en bok
den är lugnande på något sätt
avslappnande
familjär
sensuell

åh
jag vill gå till gregers och boksniffa!

yes...
I might just be
a freak of nature

jag tycker att det är en oerhört spännande statistik
att 1 av 3 porrkonsumenter är kvinna
1 av 3
som klickar porr på nätet
är kvinna
1 av 3
som kollar porrfilm
är kvinna
men frågan är då
hur kan det fortfarande vara så mycket stohej från tjejer om hur hemskt det är när deras män kollar porr?

egentligen
så borde då 1 av 3 förhållanden
som knakar i fogarna på grund av porr
vara en man som är ledsen och osäker för att hans kvinna kollar nakna män på nätet?

jag vet inte riktigt själv vart jag står i frågan
jag skulle väl inte vara överlycklig om mattias satt och porrsurfade varje dag direkt
eller
jag vet att jag inte skulle vara det
jag har varit där tidigare
i annat förhållande
och det tär något fruktansvärt på mig
jag vet att det inte är så för alla
med för mig är det så
jag tror inte att det är porrgrejen i sig
för den har jag ingenting emot
jag menar
alla har väl sett porr någon gång?
jag tror att det är hemlighetsmakeriet
det där att det är något sexuellt som hemlighålls
som inte delas
som är det som tär

men jag undrar
den här 1 av 3 är kvinnor - kvinnan
vart är hon?
varför hör man aldrig en tjejkompis utbrista: Satan vilken bra porrfilm jag såg igår!
det borde ju vara så
1 av 3
det borde vara min bästis
min klasskompis
min jobbarkompis
min familjemedlem
tjejen i kassan på ica
jag menar
1 av 3
man borde träffa henne dagligen
rent statistiskt

tankarna inleddes av jenna jameson som gästade oprah idag
där de pratade porr-statistik
porrfilm
och allmän erotica
hon menar att kvinnor ökar sin porrkonsumtion på grund av att de själva vill vara del i fantasin
jag kan köpa det
jag tror
att de tjejer där ute (jag inräknad)
som känner oro och sorg när deras partner porrsurfar
skulle må bättre av att få vara del av fantasin
jag tror att det är där skon klämmer
för jag menar
alla vill väl vara sin partners största fantasi
den som på något sätt "does it all" för sin älskade
vi kvinnor läser in känslor i allt
så jag menar
varför skulle vi inte göra det här?
antagligen är det därför tjejer har hållt sig borta från porrkonsumtionen
de ser jenna jameson som ett hot för deras för¨hållande
att hon ska ta deras partner ifrån dem
att de inte längre ska räcka för sin älskade
MEN
vad är det så som har ändrats?

har vi kvinnor plötsligt fått en massa testosteron i kroppen som tagit bort vår oro och vårt tvivel?
jag menar
1 av 3
statistiskt skulle det kunna vara jag själv nästa gång

det fascinerar mig oerhört
det här med porr
att även för de mest sexuellt öppna
de som har minst möjliga problem att uttala sig porno-isch
så är porrfilm ändå något annat
det är ett steg längre
eller kanske ett steg i en annan riktning?
jag vet inte
jag tycker bara att det är spännande
att i ett samhälle som pratar om kvinnors nästintill frigida inställning när det kommer till porr
så är 1 av 3 kvinnor porrkonsument
gotta love that!

jag insåg precis att jag verkligen bor i göteborg
och inte i malmö
och att boendet här
har smittat av sig på mitt tänkande:

ulf skrev på fejjan att han skulle vika idag
i en skola
och allt jag tänker är
"men vadå vika idag? det är ju sportlov!"

damn it... I have been smitted with the göteborgar-tänk!

jag kan villigt erkänna
att jag aldrig har varit något stort ranelid-fan
jag har alltid tyckt att han är högst märklig
jag kan inte riktigt greppa honom
det är inte det att jag har tyckt illa om honom
men
det är något jag inte riktigt kan sätta fingret på

idag spenderade jag dock min morgon med honom
var på författarfrukost
och lyssnade när han talade
han är ett spektakel
den där ranelid
få människor
är så otroligt underhållande att lyssna på
och jag kan faktiskt inte annat än tycka om honom
såhär efteråt
han har nog omvänt mig en aning
han kommer kanske aldrig vara min största favorit
men
jag kan ändå respektera honom på en nivå som jag inte gjort innan

vad är det då mer herr ranelid som plötsligt vunnit mitt tycke?
jo
det är så enkelt
att det finns ingen som tycker så mycket om björn ranelid
som björn ranelid
han är verkligen sitt eget största fan
och det är väl något jag tycker att vi alla kan lära av honom
gång på gång sa han "det kan mycket väl vara det vackraste som någonsin har sagts"
om något han just sa
och jag tror att vi alla hade behövt en dos av det i våra liv
att tycka att vi själv kan vara bra
göra bra saker
säga bra saker

det var en otroligt underhållande morgon
och jag vet inte
men
jag gick ifrån blå stället idag
med lite mer förståelse
för varför björn ranelid
är just
björn ranelid

jag förstår inte
jag gör verkligen inte det
under de senaste åren
jag vill säga sedan min gymnasietid
så har folk pratat om "global warming"
det är tydligen jättefarligt
vi ska få det jättemycket varmare
alla djur kommer att dö
polarisarna kommer att smälta
landet hamnar under vatten
vi kommer alla att tvingas bli lilla sjöjungfrun
men seriously
det har inte varit såhär kallt på över 20 år
inte varit såhär mycket snö, is och minusgrader
i sverige
på över 20 år
vart fan är er global warming nu
som skulle vara så himla farlig?

äh
struntprat
och nonsens

är det bara jag som kan vakna upp en morgon
och känna
"AAAH! Denhär dagen hade varit alldeles alldeles perfekt att göra just dethär på!"
och så tittar man ut genom fönstret
och inser att
nej
min perfekta dag
får vänta ett tag till

idag exempelvis
hade kunnat gå på två sätt för mig
två perfekta dagar

DAG 1:
Denhär dagen är det sommar
vaknar upp tidigt
av mig själv
crazy-sexa upp mattias
och sedan somna i varandras armar efteråt
för att sedan vakna upp vid en mer human tid
titta ut genom fönstret
se hur solen fullkomligt tokskiner utanför fönstret
dra på sig kläder
och ta en långpromenix in till stan
lite brunch på egg&milk med deras delicious pannkakor
och sedan lägga sig på en filt i slottsskogen
och bara vara
finnas till
sådär underbart
ta en sväng inom saluhallen på vägen hem igen
köpa ngt schysst kött att grilla
och sedan spendera kvällen ute på balkongen
med vin och god mat
och världens bästa sällskap
prata om allt
om dåtid och nutid
om framtid och drömmar
och sen
famåt småtimmarna
när sommarnattskylan börjat komma krypandes
så kan man gå in
och krypa ner under täcket
tätt intill
och bara känna hur lyckligt lottad man är

DAG 2:
Denhär dagen är det vår
inte kallt
inte varmt
sådär mitt emellan
mattias har åkt och jobbat
och jag hoppar in i duschen
drar på mig kläder
och går ut för att möta dr lindh
en session som börjar på olskroken
lite french for lunch
och som sedan utvecklas i en promenad in till stan
med våra doktorsdiskussioner still progressing
en kaffe på pour bon
lite breezing på prickig katt
och dr lindhs fantastiska syn på livet
well
dr lindh & dr sands
it's a combo
en promenix hem
kanske ett glas vin på halta lottas (UTAN att trilla)
för att sedan skiljas åt
och gå hem på varsitt håll
och när jag kommer hem
fixa i ordning lägenheten
mig själv
allt
så det är tip top
tills älsklingen kommer hem
och sedan ***censur-mina-brödrar-läser-dethär***
som efteråt leder ut till lite thai-take-away i soffan
och sedan få sitta omslingrad hos mattias
och se någon mysig film

jag kan tänka mig både och
precis vad som
men dethär vill jag inte ha:
sjukt kallt
snö
is
och bilen som fastnar i snön i gatan
och well
det är min dag hittills
anyone wanna make it better?

jag tror inte ens att det är möjligt att beskriva hur mycket jag längtar
jag vill bara bort från snön
bort från kylan
bort från mörkret
bara få lov att vara en stund
i paradiset
njuta
och leva sådär underbart en vecka
i sol
och värme

nu är det mindre än 3 veckor kvar...
och teneriffakänslan har redan börjat komma krypandes

denhär veckan
efter inledningen på arbetsförmedlingen
har jag verkligen tvingats att försöka se det positiva runt omkring mig
varje dag
har jag gått runt och funderat
på vad jag har
som är bra
för om jag inte hade gjort det
så hade jag nog gått under

jag vet att det inte är någon vidare attraktiv egenskap
men jag är så som person
att när jag kommer till en motgång
då slår den hårt
otroligt hårt
och jag faller
om möjligt ännu hårdare

mitt självförtroende låg i botten i måndags
eller
sorry
det låg nog under botten
jag har nog aldrig känt mig så hjälplös
så ensam
så...
vad ska man säga
utanför?
det kändes som att det fanns en hel värld av hjälp
men att jag inte fick vara med
att jag på något sätt inte kvalificerade mig
inte var lika duktig
eller så är det som mattias och leif sa
att jag var FÖR duktig
och att man måste vara knarkare för att få hjälp i det här landet
well
ibland känns det faktiskt så
som att dom har rätt
när dom säger sådär

men ja
resten av veckan
har gått åt till att försöka boosta självförtroendet
och onsdagen när jag fick jobba
var till stor hjälp
dock var det en stor down igår
när jag var tvungen att tacka nej till jobb
men ja
fortfarande bättre
än i måndags

sedan har jag tänkt på annat också
på att jag blir 26 i år
26 är ändå relativt gammalt
och jag är fortfarande arbetslös
det skrämmer mig en aning
för det är inte riktigt så jag vill ha det
men
å andra sidan
så har jag "den andra sidan"
jag har hittat min prins
min happy-ever-after
mitt lyckliga slut
han som jag vill gå med nerför altargången
han vars bebisar jag vill ha i min mage
allt sånt
och well...
det ger mig mycket
för om någon som han är med mig
well
då måste arbetsförmedlingen ha fel
då kan jag inte vara så otroligt misslyckad

det krävs bara mycket ibland
att kravla sig upp
när man faller så långt långt ner

jag vet att det finns en anledning till att jag inte gått dit tidigare
en bra anledning
--> att jag inte vet någon som fått hjälp där
inte vet någon
som gått därifrån
gladare
men
jag var tvungen
vill jag ha praktik
så måste jag gå via arbetsförmedlingen
om jag ska få några pengar alls
så
jag gick dit
jag bet i det sura äpplet
and this is my story:

jag var nervös från början
inte så konstigt
det är en stor grej
jag sitter där med papper på vad jag vill göra
sitter med en praktikplats i handen
som jag bara vill att dom ska godkänna
det är min tur
jag går fram
och första downen är
att jag måste skriva om hela min profil
jag har en redan
men
tydligen måste jag skriva in den igen
på en annan databas
och av någon korkad jäkla anledning, så kan man inte bara kopiera den
utan alla utbildningar
praktiker
allt
måste skrivas in igen
oh well
jag tar en ny kölapp när jag är klar
kommer till sist in
och för höra
"jaha, du är på fel arbetsförmedling, jag kan inte skriva in dig här
du söker kulturjobb, då måste du vara på arbetsförmedlingen kultur"
jag känner hur mitt mod sjunker
men jaja
jag packar ihop mina saker
och går iväg
vidare till nästa arbetsförmedling
sitter i kö 45 minuter
väntar
väntar
väntar
och till sist kommer jag in
jag förklarar min situation en gång till
förklarar att jag själv har gått ut och skaffat en praktikplats
jag vill bara ha den godkänd
så jag kan få ersättning
och då säger han
"varför är du här hos mig?"
jag: "för att dom på city skickade hit mig"
han: "du får inte vara här, du ska vara på city, för man måste ha jobbat med kultur i minst 3 år för att få skrivas in här"
jag: "men dom på city kan inte skriva in mig, för jag söker jobb inom kultur"
han: "det stämmer, men jag kan inte skriva in dig här, för du har inte jobbat innan du blev arbetslös"
jag: "men vad ska jag göra då?"
han: "gå tillbaka till city, här får du inte vara i alla fall, och vi har mycket att göra"

så jag går tillbaka till arbetsförmedlingen där jag började dagen
tar en ny nummerlapp
sitter i en ny kö
vill mest gråta
för ingen verkar vilja hjälpa mig
de bara skickar runt mig
men jag kommer in
igen
i ett rum på city
förklarar allt igen
och får till svar
"nej, den praktikplatsen kan du inte få"
jag: "varför inte det? Jag har ju hittat den själv, jag har löst allting, allt ni behöver göra är att stämpla den, så är jag ute on my own!"
hon: "nej, det fungerar inte så, det där faller inom kultur, då måste du vara inskriven på kultur"
jag: "men dom vägrar ju skriva in mig där eftersom jag bara har utbildning och inte haft något jobb!"
hon: "det stämmer"
jag: "så vad vill ni att jag ska göra? jag får inget jobb eftersom jag inte har erfarenhet. Nu har jag skaffat mig en praktik som kan ge mig erfarenhet, och då vägrar ni ge den till mig eftersom jag inte har haft något jobb! Hör ni hör dumt det låter?"
hon: "så fungerar det, det är inget jag kan styra över, jag vet att det kanske verkar orätvist, men så är det"
jag: "så vad kan jag få för hjälp?"
hon: "du kan skriva in dig som något annat, du kan söka städjobb eller jobb på café kanske"
jag: "man jag vill ju ha jobb inom mitt utbildningsområde, det är därför jag har hittat denhär praktiken"
hon: "men den kan du inte få, för den tillhör kulturjobben, den faller till kulturmänniskorna"
jag: "men det ÄR ju jag! Jag har en kandidatexamen!"
hon: "jaha, vadå för kandidatexamen?"
jag: "inom litteratur - kultur och media"
hon: "nej, då funkar det inte, du måste ha scen- eller teaterksola för att din utbildning ska kunna gå före de som jobbat i 3 år"
jag: "men då kan jag väl skriva in mig här då, om min utbildning inte gäller där?"
hon: "nej, för den faller inom kultur"
jag: "så den faller inom kultur, är alltså giltig där borta, men av någon anledning så gäller den ändå inte?"
hon: "precis"

och så gick det på
on and on
halva dagen igår
och när jag gick därifrån
så var jag den minsta människa jag någonsin känt mig som
jag har aldrig haft mindre självförtroende
har aldrig känt mig mer värdelös
mer ensam
mer arbetslös
det finns ett system som ska hjälpa
men jag faller utanför systemet
det finns ingen arbetsförmedling för mig
det finns inget sätt
på något sätt
där något system kan hjälpa mig
att få jobb inom min utbildning
och när jag hittar det själv
då vägrar dom ge det till mig
för då "tar jag" kulturmänniskornas platser
och det spelar ingen roll att jag är kulturmänniska
spelar ingen roll att jag egentligen ska ha den platsen
för jag har ju inte jobbat i 3 år med kultur innan jag blev arbetslös

jag minns seriöst inte senaste gången som allt kändes så hopplöst
som jag kände mig så maktlös
som att allt jag vill
är att försvinna
stänga in mig någonstans
gråta hysteriskt
och aldrig aldrig aldrig komma ut igen

arbetsförmedlingen kommer inte hjälpa mig
det finns inget som helst sätt
där de kommer ge mig någon form av stöd
inom det jag kan
det jag är utbildad till
och det jag bör göra
för det ska gå till kulturmänniskorna
och även om det är jag
så är jag inte värd tillräckligt mycket
för att jag ska få räknas till dom...

...och helt plötsligt när jag sitter där
så inser jag att jag är den enda som dricker av teet
dom slog upp till sig också
men jag är den enda som dricker
ingen vet vart jag är
det enda mattias vet
är vad han heter
den märklige mannen som jag föreställde mig som liten och tunn
men som öppnar dörren
stor
hårig
och med dunväst på sig inomhus
lägenheten har i princip inga möbler
allting känns väldigt skumt
dom presenterar mig för sin medarbetare
han pratar inte ett ord svenska
bara polska
och jag har ingen aning om vad han sa till mig
kanske försökte han varna mig?
det är i alla fall vad jag tänker nu
när jag sitter här med min tekopp nästan tom
och deras är orört
tänk så har dom drogat mig?
ser jag inte lite flimrigt?
jag känner mig nog tung i huvudet...
snart faller jag nog ihop
jag kommer kanske att dö här
med dehär märkliga människorna
och ingen har någon som helst aning om vart jag är
fanfanfan

det var vad jag tänkte igårkväll
men
well
det gick bra
och jag kom hem
men
jag kommer aldrig aldrig aldrig att gå på en arbetsintervju hemma hos någon igen
klockan 20.30 på kvällen
jag svepte ett glas vin när jag kom hem
för att lugna nerverna

men ja
de var säkert jättefina människor
på sitt sätt
men det var märkligt
märkligt så in i helvete
och nej
jag kommer inte att ta det jobbet

ibland kan jag undra
hur mycket av ens rädsla som egentligen är projicerad
och hur mycket som är verkligt?

natten till igår kunde jag inte sova
jag var övertygad om att det skulle komma in en demon i lägenheten
välta saker
få lamporna att skaka
krypa in under täcket
andas på min hals
så jag drog täcker i princip över huvudet
för jag var övertygad om att
"om jag inte skulle känna att han andas på min hals
ja
då finns han ju inte
stupid demon
1-0 till lena!
muahahaha

men ja
sen igår
när jag slocknade som ett barn efter julklappsutdelningen
så var mattias vaken
och började tänka på detta "dilemma" med demoner
och som dom säger i paranormal activity
"prata inte med den, då bjuder du in den till "fortsatt umgänge""
och helt plötsligt började han höra saker i lägenheten som han inte hört annars
och
wait for it.....
wait for it.....
tvättstället välte!
tvättstället har aldrig någonsin vält
men igårkväll
(eller natt? jag var trött...)
så välte det
betyder det att vi har bjudit in en demon nu??

men ja
det hela är lite som efter mams och paps sett "när lammen tystnar" på bio
dom var unga och kära
no kids
och efter bion så vågade dom inte gå till parkeringsplatsen
för dom var övertygade om att det skulle komma en scary man in a van och plocka upp dom
och slänga ner dom i sitt källarhål
tvinga dom att smörja in sig med lotion
och sedan flå dom
vilket gjorde att dom såg mystiska gestalter överallt
hörde ljud dom aldrig tidigare hört
och i princip skitsprang till bilen

so I wonder
hur mycket av det vi är rädda för
finns på riktigt?
och hur mycket av det som skrämmer oss
har vi hittat på själva
i vår paranoida lilla hjärna??

sista sidan är läst
boken stängd
men tårarna faller fortfarande
mattias brukar skratta åt mig när det är så
och krama mig
och säga
"älskling, det är bara en bok, det är inte på riktigt"
men mattias är inte hemma nu
och jag kan inte skaka den fruktansvärda känslan av
tänk om det hade varit jag, tänk om det hade varit mitt liv

jag vet helt ärligt inte vad jag skulle ha gjort utan mattias
om han hade tagits ifrån mig
dött
jag vet verkligen inte hur jag ens skulle kunna orka leva vidare
jag vet verkligen inte det

om ett förhållande tar slut
om man blir dumpad
så är man ledsen
heartbroken
man tror aldrig att man ska älska igen
men
faktum kvarstår
den man älskade
lever fortfarande
och anledningen till att man inte är tillsammans längre
är att han (eller hon) inte vill det
man kan gå vidare då
skapa sig ett nytt liv
men
om det är som jag precis läste
att den ena dör
well
det går inte då

dom älskade varandra
dom gjorde en mamma-och-pappa-sand
förlovade sig snabbt
gifte sig sedan lika fort
men fick bara ett år tillsammans
innan han dog
bilkrasch
hon överlevde
han dog
och hela boken igenom
är hennes hjärtskärande smärta
hennes sorg
hennes försök att gå vidare
men samtidigt hennes vetskap om att han var allt för henne
han var det hon fick
den kärlek hon gavs här i livet
och att alla år hon har kvar
är ensamma år

i boken sa hennes svärmor att hon kommer hitta en ny
älska en ny
men vad jag då undrar är
har hon då ens älskat?

man kan inte byta ut en kärlek som en trasig lampa
hjärtat slår för den det slår för

de senaste dagarna
när jag legat och läst
har jag inte kunnat släppa det
den hemska känslan av förlust
den där riktigt smärtande känslan av att allt man håller kärt
allt man älskar
allt som betyder något för en
det kan försvinna
när som helst
utan att man kan göra någonting åt det
och det skrämmer mig
något helt otroligt

-How many times a day did he tell you that he loved you?
-Sixty.
-No, seriously.
-Yes, seriously. Sixty.
-How did you know? Did you keep count?
-No, but he did. He said he couldn't sleep easy until I'd been told sixty times.
-Why sixty?
-Any more and he said I'd get big-headed.

det är bättre att ha älskat och förlorat
än att inte ha älskat alls
så säger dom
dom där som säger saker som hamnar i små visdomsböcker
men den verkliga frågan är:
om du förlorat den du älskar
finns det någonting kvar då som spelar någon roll?

can't shake this book
can't shake it at all...

"Vad jag bryr mig om nu
är att från samma säng
lyssna till samma regn"

vetskapen
av att rodlinsjobbet med stor sannolikhet
är klart idag
och att julen är vår
och när vi kommer hem igen
och efter nyår
så kan vi somna tillsammans på kvällarna igen
varje kväll
ligga och mysa igen
få vara tillsammans
på riktigt
igen
och efter en höst av mycket ensamhet...
...så får jag äntligen tillbaka min prins igen

det var på samma gång en flashback och deja vu
samtidigt som det var att komma hem
falla på plats
hitta tillbaka

det var som att vara 17 igen
samtidigt som det var som om det alltid varit så
att gå hemifrån af-gatan
öppna dörren mot ku
gå ner för trappan
in i källaren
i det där rummet som vi målade tillsammans för en herrans massa år sedan

det luktade likadant
kändes likadant
och i hopen av nya ansikten
fanns samtidigt de gamla välbekanta kvar
och tittade tillbaka mot en
och det kändes som att jag aldrig varit borta därifrån
som om jag aldrig lämnat malmö
aldrig lämnat min kyrka
mitt ku
det var som att komma hem
en gång till
och flera gånger under kvällen
fick jag svälja gråten som översvallade mig
för det var så fint på något sätt
att det fanns kvar
trots allt som ändrats
så fanns det kvar
perfekt och oförstörbart

det var fantastiskt att få krama om tommy igen
få prata med honom igen
lilla extra-pappa
fina söta rara tommyleinen
så mycket han har gjort för mig genom åren
hjälpt mig genom åren
kanske framförallt den där kvällen
kvällen som senare blev käns som:
"kvällen då jag berättade för mamma och pappa om allt skit som hände på latin"
kvällen där allting sattes i rullning
om att få mig bort därifrån
till något annat
något bättre
såhär sa tommy sa till mig då
när jag kom till honom och berättade:
"hjärtat mitt
egentligen behöver du inte fråga mig vad jag tycker
du vet vad jag tycker
att ingen ska någonsin få lov att trycka ner dig
eller få dig att känna dig mindre värd
ingen ska någonsin få ta din livsglädje
ditt leende
du ska aldrig behöva känna tyngd i hjärtat
du är värd bättre än så
du är mitt barn
och mina barn ska inte känna så som du berättar
eller behöva utså det du talar om
om du ens behöver fråga om du bör ta dig därifrån
då vet du redan från början
att du borde varit därifrån för länge sedan"

min älskade tommy
jag undrar
var hade jag varit någonstans i livet
om jag inte haft dig under min ungdom?
hade jag ens haft den styrkan inom mig
som jag har idag
om inte du hade fått mig att se värdet i mig själv?

igår sa han såhär:
"jag är en väldigt lyckligt lottad man
ingen har så många barn som jag har
för även om jag inte har några biologiska
så har jag alltid haft er allihop
och för mig
så kommer ni alltid att vara mina barn
från den stunden ni satte foten här
så kommer ni alltid att finnas i mitt hjärta
och jag tänker på er varje dag
och oroar mig för er
precis som föräldrar gör
och ber för er
och ert liv
och att ni ska finna lycka varje dag"

andreaskyrkan mister sin allra finaste man nu 2009
mister en del av själen som slottsstadens församling är
för jag tror inte att det finns någon i hela världen
som har rört vid så många hjärtan
som tommy olofsson har
och jag känner mig så lyckligt lottad
som har fått lära känna honom
och har honom i mitt liv
och världen är en lite bättre plats
så länge han vandrar på denna jord

alla minnen jag har med honom
well
dom kommer för alltid ha de ljusaste av platser i mitt hjärta
och jag hoppas
att det blir många fler under åren som kommer

per hagman sa en gång
att: "att komma hem ska vara en schlager"
and yes
it was
happy
bright
and loving

det är något särskilt med begravningar
det är det absolut värsta som finns
men samtidigt
efteråt
är det en befrielse

farmor finns inte mer
inte hos oss
men hon finns
någon annanstans
nånstans däruppe
hos pappa gud
och hos farfar
och hur mycket man än tänker det
så känns det aldrig så tydligt
som det gör
i kyrkan

det finns knappt någon värre känsla
än när man går in i kyrkan
och ser kistan
det är så slutgiltigt på något sätt
för mig i alla fall
för det är aldrig förrän just då
som det verkligen känns i hela kroppen
att det är slut
som man verkligen inser
att det finns någon man älskar
som man aldrig kommer att få se igen i detta livet
det är därför jag inte kan ta på kistan
så som alla andra gör
när man tar avsked
för kistan är på något vis en mur mellan mig själv och den jag vill träffa
ett hinder
något helt annat
än den jag egentligen vill röra vid
därför tänker jag alltid samma tanke där framme
att någon gång
kommer vi att ses igen
utan kistan
utan sorg
utan mörka kläder och brännande ögon
och då
då ska vi röra vid varandra igen
och känna värme
istället för kallt trä

men det var fint
det var det
för mig i alla fall
maria gjorde det så fint
så som hon alltid gör
med allt hon tar sig för
jag älskar hennes ärlighet
att hon inte lindar in saker i något det inte är
för att få det att låta bättre
hon sa
"idag sitter vi här och saknar britt
för hon finns inte hos oss längre
hon är död"
det är få människor som säger så
som verkligen säger som det är
död
alla går runt just det ordet
men för mig är det en befrielse att höra det
det behövs att höra det
för att inse
men samtidigt veta
att där hon är nu
där har hon det bättre
ingen sjukdom
ingen smärta
ingenting
förutom kärlek
och värme

det är därför jag älskar att sjunga psalmerna
för som jag känner det
så är det sådana små saker
som psalmer
som får oss nära varandra
vi som finns här på jorden
och de som redan har gått vidare till nästa nivå
det är på något sätt något som binder oss samman
jordelivet
och efterlivet
något vi har gemensamt
en tro på något större än oss själva
en tro på armar som håller om oss i alla lägen
en famn vi alltid vaggas i
ett skratt som alltid skrattar med oss
och tårar som faller när våra egna väter våra kinder

det var så fint att han som spelade
hade valt just den låten
som tog mig igenom så mycket
de där åren
när allting vände fel
och det enda jag hade
som var mitt
och som var oförstört
var min kyrka
min tro
och de vänner som fanns där
och plåstrade om de sår som hela tiden växte
denhär låten
kommer alltid att ha en speciell plats i mitt hjärta
jag sjöng den när wille var liten och jag passade honom på stora nygatan
jag sjöng den när linnea var liten och jag höll henne när hon var ledsen
och en dag
så ska jag sjunga den för nästa bebis
lilla pojkbebisen i magen
och sedan
när tiden kommer
så ska jag sjunga den för mina barn
i hopp
om att den kan vara samma sak för dom
som den har varit för mig
en känsla av någonting större
som finns där och vakar över en
även när man tror
att man är den ensammaste människan som finns:

Jag tror på en Gud, som är helig och varm,
som ger kampglöd och identitet,
en helande Gud som gör trasigt till helt,
som stärker till medvetenhet
som stärker till medvetenhet
som stärker till medvetenhet.

Jag tror på en Gud, som gråter med mig,
när jag gråter så allting är gråt,
en tröstande Gud som kan trösta likt den,
som väntar tills gråten gått åt
som väntar tills gråten gått åt
som väntar tills gråten gått åt.

Jag tror på en Gud, som bor inom mig
och som bor i allt utanför,
en skrattande Gud som vill skratta med mig,
som lever med mig när jag dör
som lever med mig när jag dör
som lever med mig när jag dör.

det var det avslut vi alla behövde
i onsdags
en sista chans att få säga det till farmor
som vi vill att hon ska ha med sig
från oss
nu
när hon äntligen får vara med farfar igen