plopp - en skånetjej i göteborg

jag är alldeles pirrig i kroppen
det var så otroligt längesedan nu
för en tjej
som är van att krama sin mamma varje dag
är fyra veckor en hel evighet
så att få komma hem idag
krama mams och paps
lukta af-gatan lukten
well
det ska bli helt lovely
jag har längtat mig halvt förstörd

jag undrar om det är så
som alla vi skånetjejer har sagt
i olika omgångar
i olika år
att:
man kan ta tjejen från skåne
men man kan aldrig ta skåne från tjejen
för även om det är hemma på Ernst Torulfsgatan 25 A
även om det är hemma med mattias
så kommer det alltid att vara hemma i malmö
hemma när man känner tången svepa in under våren
havsvindarna smeka ansiktet
hemma när man kommer längs kanalen upp mot biblioteket
hemma på lilla torg med vin och nachos
hemma när man ser andreaskyrkan
man kan ta mig från malmö
men man kan nog aldrig ta malmö från mig
vår kärlekshistoria har varit alldeles för lång för det

men samtidigt undrar jag
visst är det väl så det ska vara?
för
även om det gör ont att sakna malmö
att sakna min familj
bebis
vännerna
allt
så hade det gjort ännu mer ont
om jag inte hade saknat det alls
tänk att flytta från sin uppväxt
och vara fullkomligt lycklig?
inte sakna det alls?
tänk vad hemskt
om den första delen av ens liv
inte hade varit så underbar
att den är värd att sakna?
så ja
när tårarna trillar i saknad ibland
så skattar jag mig ändå lycklig
för det är nog inte många som kan säga
att deras liv är så rikt som mitt
att jag saknar något så mycket att det gör ont
men att jag samtidigt inte vill lämna det jag har här
för att det är minst lika underbart
så trots min arbetslöshet
och pengarna som bara rinner ut i sanden
så finns det nog ingen
som är rikare än vad jag är
som har så mycket kärlek
från så många olika håll
I wouldn't trade it for the world

ingen har en bättre familj än vad jag har
ingen har en bättre pojkvän
sambo
älskling
än vad jag har
ingen har finare vänner
brorsbarn
häst
liv
än vad jag har
så fastän jag gråter ibland
så undrar jag
är jag kanske den lyckligast lottade människan
i hela vida världen?

jag vet inte om jag är mest arg
eller mest ledsen
eller kanske mest besviken?
oavsett
så är idag ingen bra dag
det är en såndär jävla måndag

det började bra
vaknade med älsklingen
hade en skön morgon
gick ut på stan för att köpa presenter till linnea
hade en jättemysig förmidag
men sedan
kom lunchen
och allt gick åt helvete

jag satte mig på mc donalds med en gp och en qp cheese
och samtidigt som jag sätter mig
så iaktas jag av ett killgäng (17 års åldern)
och den ene säger rätt högt "kolla hon bakom oss"
och alla börjar skratta
och sedan
brakar helvetet lös
så fort jag stoppar något i munnen antingen grymtar de som grisar
eller gör någon form av ljudeffekt
detta irriterar mig fruktansvärt
och jag säger till dem
något som bara triggar dem mer
(såklart)
de fortsätter
och blir mer högljudda
flyttar sig närmare och närmare mig
tills de sitter precis runt om mig
och då börjar de påpeka
hur ful
hur fet
och hur äcklig jag är
jag börjar må dåligt och flyttar på mig
de flyttar efter
jag säger till personalen
de skiter i det
och till sist
när jag känner hur gråten verkligen är sjukt nära
så går jag därifrån
utan att ens ha ätit hälften av min lunch
och tror
att nu är det i alla fall över
men nej
de följer efter mig
går bakom
runtomkring mig
och till sist i princip "flyr" jag in i en underklädesaffär (dit vågar de sig inte)
och får stanna där en halvtimme
tills de tröttnat och gått hem

det var så sinnessjukt alltihopa
det kändes som om jag förflyttades hundra år tillbaka i tiden
till latin
och jag blev plötsligt den 16-17åriga mobbade Lena igen
jag är snart 25
borde jag inte vara starkare än såhär?

jag förstår inte
kan de se det på mig?
mobbarna
att jag är bräcklig?
jag trodde att ärren hade läkt för länge sedan
men nej
de finns där
och rivs upp så sjukt fort
man borde inte börja gråta över det som hände
men jag gör
jag blir ledsen
och rädd
och känner mig så otroligt liten och ensam

vad jag inte förstår är
vad hade jag gjort egentligen?
varför jag?
och hur är det ens möjligt
att folk runtomkring inte reagerar?
varför är det okej för unga killgäng att göra så?
varför var det ingen som hjälpte mig?
och hur är det möjligt
att unga mazjar-killar
fortfarande kan styra och ställa sådär?

jag vet inte...
jag mår bara så sjukt dåligt
det var precis som förr
och alla de där känslorna jag har haft
om att jag faktiskt inte är så otroligt ful
försvann totalt
och jag känner mig återigen som världens äckligaste
jag menar
något måste ju jag har gjort
för att få dem
att göra sådär mot mig?

sucky sucky måndag
jag vill bara dra täcker över huvudet
och försvinna ett tag

i början var det bara roligt
men nu måste jag säga
att jag bitvis är lite imponerad
jag menar
att tro på sig själv så mycket
att man vågar göra en sån grej
med vad man tror är rätt
bara kasta sig ut
prova vingarna
och riskera att misslyckas
well
hon förtjänar faktiskt en applåd
fröken ken lee

(men ja, det är fortfarande förbaskat roligt)
http://www.youtube.com/watch?v=_RgL2MKfWTo

vad vore jag egentligen utan min älskling
som plockar ihop mig
när jag faller isär?

de senaste veckorna har varit kantade av en rejäl hemlängtan
jag saknar malmö
saknar min familj
saknar bebis
vännerna
det betyder inte att jag inte älskar mitt liv här
bara att det är otroligt svårt
att vara ifrån alla dem
som alltid funnits där

det känns jobbigt att veta
att de sitter där
allihopa
på af-gatan
och så är jag inte där
och inte en gång
inte två
utan aldrig
jag kan inte ut och gå på kvällen
och bara svänga inom mamma och pappa längre
jag kan inte ut och fika/luncha med lotta och  barnen bara sådär
kan inte åka ut till bebis varje dag
eller träffa pilla och ulf på lilla torg
kan inte ha myssunkfilmkväll med sara
eller tjejkväll med mamsen
det är svårt
att vänja sig av vid allt det
som jag är van vid
och älskar

är det dethär som är att växa upp?
att offra lite av sig själv
för att få det man vill ha in the long run?

mattias är så snäll och förstående
som ligger och kramar om mig när jag gråter
tar hand om mig
när jag längtar efter dom där hemma
vad skulle jag göra utan honom egentligen?

emellanåt saknar jag barnen så att det river i hela kroppen
det känns som att jag missar så otroligt mycket
och jag saknar att iaf en gång i veckan
få känna hur de kommer springande mot mig
och sluter sig i min famn
dom kommer alltid vara mina små änglar
och jag har svårt att se
hur det är möjligt att älska två barn
mer än jag älskar dom
svårt att se
att jag ens skulle kunna älska mina egna barn
mer än dom
dom är som små bitar av mitt hjärta
och när jag är utan dom
så känns det hela tiden

jag antar att det är svårt
för att jag har världens bästa familj
jag menar
vem vill egentligen vara utan de fantastiska människor
som jag är välsignad att kalla mina nära och kära?

men å andra sidan
jag skulle inte vilja ha det tvärtom heller
skulle inte vilja sitta i malmö
utan mitt livs kärlek
för det är han
mattias
allt jag någonsin drömt om
och så otroligt mycket mer
och varje dag med honom
så känner jag
att han och jag
är helt rätt

men ja
det gör det ju inte lättare
när den sambo man älskar
och den familj man älskar
sliter en
åt två olika håll
och det hela slutar med
att kroppen hamnar nånstans i halmstad

hmmm
jag hade glömt hur mycket man tvivlar på sig själv när man pluggar
correction:
jag hade glömt
hur mycket JAG tvivlar på mig själv
när jag pluggar

det där ständiga:
har jag pluggat tillräckligt mycket?
jag behöver egentligen inte ut och gå... jag skulle kunna plugga
får jag lov att se på tv? borde jag inte plugga?
det känns lite
som att vad jag än gör
så får jag dåligt samvete
jag skulle kunnat plugga den tiden
skulle kunnat bli ännu smartare
veta ännu mer
men samtidigt...
jag vill ju leva också
vill vara sambo också
inte leva som jag gjorde innan
i min egen pluggbubbla
jag vill jobba
och sedan komma hem
och kunna koppla av
det är det som stör mig nu
att det finns aldrig en enda stund
som man kan koppla av på
det finns alltid mer att läsa
alltid mer att plugga
blöh

jag hade velat jobba
och sedan kunnat komma hem
och ta tag i lägenheten
pyssla lite
bara mysa om kvällarna
that's what I want
jag vill inte ha den här stressen längre
jag har en examen
jag var ju färdig...

håller vi på att bli vuxna nu?
när man letar bostadsrätt med sin sambo
när man längtar efter att få arbeta
när bästa vännen kollar förlovningsringar
är det då man vet
att man är vuxen?

jag tror inte att det går att vara gladare
än vad jag är för saras skull
min lilla hobbit
growing up so fast
jag är bara så lycklig att det är med fredrik
för ingen kan vara så bra för henne som han är
...and I wonder
är det då man vet att man är vuxen,
när man säger "han är så bra för henne"
istället för något ytligt dravvel åt ena eller andra hållet
när man pratar om sin kompis kille?
well
he is good for her
dom är bra
för varandra
och jag är så otroligt lycklig för deras skull
efter allt det hemska de gått igenom på olika håll
så kan de nu äntligen hitta lyckan i varandra

annars då?
jag kände när jag lämnade in dagens ansökan på newhouse
att jag verkligen hade velat arbeta där
dels så älskar jag deras kläder
och dels så var dom så trevliga som jag pratade med
please
anställ mig
jag horar ut mig totalt här!
och jag undrar
är man vuxen
när allt man vill är att få en anställning nånstans
och det känns lite som en speeddejting
när man skriver ansökningar?
pick me pick me pick me

jag vet inte riktigt
men jag har ingen ork för pluggandet längre
jag gör det
jag lär mig
men jag brinner inte för det
det är väl det som har ändrats
förr
var skolan det bästa som fanns
jag älskade det
älskade atmosfären
allt
men nu
nu vill jag inte mer
nu vill jag jobba
växa upp
det är det jag brinner för
där min passion ligger
är man vuxen då?

just nu hade jag helst krupit ner i sängen med mattias
bara lagt mig under täcket med honom
pussats
pratat
kramats
myst
bara vara med honom
sådär som jag fullkomligt älskar

civilt sett
så är jag nog den rikaste människan som finns
om rikedomar kan mätas i kärlek
för med mattias
så har jag allt jag nånsin drömt om
och så otroligt mycket mer

checklista:
* hitta kärleken - CHECK
* flytta ihop med kärleken - CHECK
* hitta den perfekta lägenheten tillsammans - well, jag är nöjd for now, men längtar efter något mer
* hitta jobb - still waiting...
* börja vuxenlivet - vill, men kan inte

oh well!
what to do?
a dreamer always dreams

jag ifrågasätter manssläktet
jag IFRÅGASÄTTER DET
well
inte hela
jag vet att det finns godbitar
(I have one)
men det finns alltför många
som sårar
sviker
skadar
förstör

först pilla
sen hanna
och nu linn
JAG IFRÅGASÄTTER!!!!!
tre av världens goaste tjejer
världens underbaraste
riktiga pinglor
och sådana usla killar
idioter
äckel
JAG IFRÅGASÄTTER!!!!!!!

varför har inte alla killar vett nog
att tacka sin lyckliga stjärna
när dom lyckats fånga en prinsessa?
varför finns det fortfarande killar
som efter högstadiet
beter sig som 15?

allt jag hoppas på
är att det blir en revansch
en prinsessornas comeback
där de står och skrattar åt den äckliga grodan
och sedan strosar bort mot solnedgången
med en prins vid sin sida

igår kom jag och hanna fram till
att just denna veckan
mycket väl kunde vara "veckan där det händer"
vi hittar båda lägenhet
jag hittar jobb
allting på något sätt går i hamn
jag lyckades övertyga mig själv lite om det igårkväll
lyckades ställa in mig själv
på att "klart dom ringer för en intervju"
men icke
istället kommer jag hem
öppnar min mail
och har tre stycken avvisanden
tre arbetsplatser
som inte vill ha mig
seriously
when will it end?

när kommer det vara
"veckan då det händer"?
det har gått ett år nu
ett år av jobbsökande
ett år av negativa svar
när vänder det hela?
för jag är trött
på att varje vecka
mötas av mail
som talar om
att jag inte är tillräckligt bra

jag ifrågasätter folk vanligtvis
men idag
så ifrågasätter jag folk exeptionellt mycket
varför tenderar så många människor att leva en lögn?

jag satt på waynes för att försöka plugga lite
och försöka blev rätt ord
bredvid mig kommer sedan en man och en kvinna
ålder 35-40
och slår sig ner
de tar varandras händer
ser varandra djupt i ögonen
än så länge --> all is well
men sedan säger hon
"lyckades du komma iväg utan misstankar?"
och från den kommentaren
så utveklar sig en hel diskussion
rörande deras otrohet
deras "äffär"
deras snuskerier
whatever you may call it
själv väljer jag nog "horeri"

de sitter där och har en rationell konversation
om hur de ska gå tillväga
sitter där och går igenom varenda liten detalj
om deras gemensamma lögn
och jag undrar
hur kan de sitta där
och argumentera för något
som skadar så många andra?
hur kan det finnas folk
som är så otroligt egoistiska?
tänkte de någonsin på makarna där hemma
tänkte han på sin fru
på hur han en gång sa att hon var den vackraste i världen
på hur han en gång friade till henne
lovade henne evig TROHET?
tänkte hon på sin man
på hur hon en gång lovat honom att finnas där
i nöd och lust?
tänkte de någonsin på barnen (som kanske finns, I mean, de hade åldern inne)
tänkte de
på att när de gör det där valet de nu gjort
så inleds inte en romans
det som startar
är en känslomässigt fördärv
det är inte en ny kärlek de skapar
det är två krossade liv
två förstörda människor
som de två är ansvariga för

jag undrar
hur kan man göra så
mot en annan människa?
hur kan man överhuvudtaget vara otrogen?
skada någon så,
medvetet?
och speciellt...
hur kan man göra så
och diskutera sig fram till det
utifrån vad man själv anser vara en rationell tankegång?
jag förstår inte
hur man kan rättfärdiga för sig själv
att förstöra en annans liv så brutalt

jag kommer nog aldrig förstå mig på människor i allmänhet
men
generellt sett
så vil jag säga att vi är varelser av godo
jag vill säga
att vi vill varandras bästa
så hur kan det bli så fel?
hur kan det finnas folk
som utvecklas i så totalt fel riktning?
hur kan det finnas folk
som är otrogna
och rättfärdigar det?
de inte bara "råkar"
de fullt och fast menar det
vill det
tycker att det är en bra idé
idioter

it's times like this
when I'm exeptionally happy
that it's not me
att ikväll
så kommer det hem en kille till mig
vars rationella tanke
vars vilja
är att vara med mig
och inte sitta på cefé och planera vår kärleks definitiva slut med en annan

but I wonder
hans fru
hennes man
vad tänker de?
sitter de där hemma och skattar sig lyckliga över vad de har?
vet dom?
känner dom det på sig?
eller finns det folk
som är så rakt igenom hemska
att de kan manipulera vem som helst att tro vad som helst?

I wonder
när började "i nöd och lust"
betyda "tills jag inte känner för det längre"?

kvällens uppgift:
hitta tillbaka till mitt forna självförtroende

well
hur är det meningen att jag ska kunna det
när jag inte ens är säker på om jag någonsin haft något?
inte för att jag är den mest hjälplösa människan som finns
inte heller den mest tragiska
men jag undrar
har det nånsin funnits en tid
då jag inte ens litegrann
har ifrågasatt mig själv?
I wonder

tror att den främsta orsaken just nu
är att jobbsökandet inte gått som jag velat
att i princip varje dag få ett "tack, men nej tack"-mejl
ja
det gör ju inte direkt att man tror på sig själv mer
helt ärligt
så känner man sig skitkass
och helt otroligt oönskad
jag menar
jag vill inget hellre än att jobba
jag har svårt att se
att de ställen jag söker mig till
kan hitta någon
som är mer motiverad än jag
mer taggad än jag
mer fucking 110% än jag
och ändå
så är det tack
men nej tack
och det tar hårt
egot får sig flera rejäla törnar

så hitta tillbaka till självförtroendet
well
jag vet inte riktigt
vart börjar man?
nog för att jag inte tycker att jag är världssämst
jag vet att jag har en del att erbjuda
men samtidigt
it's just me
och jag är sinnessjukt rädd för att göra fel
men framförallt
sinnessjukt rädd för att på något sätt sabba det jag har nu
innan hade jag ingenting att förlora
jag menar
familjen har man alltid kvar
nu har jag plötsligt ett helt liv att förlora
ett liv jag älskar
ett liv där jag är sambo
ett liv
där jag är tillsammans med någon jag verkligen älskar
och som älskar mig tillbaka
jag är livrädd för att förlora det
och jag undrar
gör det några mirakel för mitt självförtroende?
snarare tvärtom

kanske är det så som många säger
att jag borde sluta tänka
sluta analysera
bara acceptera
men
det är mina tankar
mina analyser
som på något sätt gör mig till den jag är
iaf litegrann

så självförtroendet?
det ligger nog säkert på sitt gömställe ännu en kväll
och jag fortsätter mitt liv
som reserverat fantastisk

kanske är det vädret
kanske är det mörkret
kanske är det vintern
kanske är det saknaden av malmö
kanske är det att jag har börjat plugga igen och därmed misslyckats på jobbfronten
kanske är det bristen på bebis
kanske är det alltihop
eller också inget alls
men nånting är det
som gör
att jag inte känner mig helt som jag ska
nånting har fått mig ur balans
och jag vet inte riktigt
hur jag ska göra
för att komma back on track igen

det är väl kanske det
att det har hänt så mycket senaste halvåret
och kanske har det inte riktigt kommit ikapp mig
förrän nu
även om jag är lycklig här med mattias
så är allting så annorlunda nu
jämfört med hur jag för ett år sedan trodde jag skulle leva
jag har alltid föreställt mig själv i malmö
not anymore
jag har sedan innan min examen insett att jag vill jobba
inte plugga
men den chansen gav man mig inte
så istället för att vara arbetande i malmö
är jag student i göteborg
och allting har hänt så fort
jag tror inte riktigt
att jag har hängt med
när kommer man ikapp utvecklingen?

att allting inte blir som man tänkt sig
det har jag vetat länge nu
men frågan är
om det kan vara både och
det där med det oväntade?
både positivt och negativt?
positivt:
*jag har en pojkvän som jag älskar över allt annat och som är fantastisk mot mig
*jag bor med denne underbare pojkvän i en jättemysig lägenhet
--> jag trivs helt enkelt otroligt bra
med min civila situation
negativt:
*jag saknar mig familj och min häst och hela mitt liv i malmö
*jag vill jobba - inte plugga

finns det någon möjlighet
att få allt?
befinner man sig någonsin i ett stadie
där man inte vill ändra på nånting alls?
I wonder...

när vet man att det är på riktigt?
well
jag skulle säga
att det är när man ett år efter första dejten
fortfarande känner pirret i magen när man ska träffas igen
när man varje dag när man hör låset i dörren
och älsklingen kliver in efter jobb
känner att hjärtat slår till extra hårt
och allt man vill
är att överfalla honom i hallen
när man fortfarande efter ett år
känner hur hela kroppen vibrerar under hans händer
och det flyger runt fjärilar i magen
så fort två läppar möts
I'm the luckiest girl in the world

att komma hem igår var så underbart
för det var verkligen så
att komma hem
hem till oss
hem till vårt liv
hem till det
som blivit en vardag
helt utan tristess
for once in my life
så känns det som att alla pusselbitar
passar perfekt in

middagen igår var så fin
jag blir alldeles varm bara av tanken
på att han stått där i köket extra länge för min skull
på att han hittat ut saker han tror jag tycker om
för min skull
allting var så gott
han var så fin
och jag
jag är nånstans uppe i sjunde himlen

betyder det
att man har "anpassat sig"
till sitt nya liv
när det känns såhär:
"jag ska ner till malmö en snabbis idag, men kommer HEM i morgon igen"
göteborg är hem nu
hemma på ernst torulfsgatan
hemma med min sambo mattias
well
who would have thought?

hur blev jag såhär lyckligt lottad?

en del av mig drar en djup lättnadens suck
tänk om jag aldrig hade vågat?
tänk
om jag hade gjort som man normalt sett gör
och låter de som är tagna vara?
jag är normalt sett inte tjejen som stöter på andras killar
men om jag inte hade gjort det
så hade jag aldrig haft det jag har idag
eller?
I wonder...
när det är såhär rätt som det är mellan oss
när allt är såhär bra
betyder det att vi är menade för varandra
finns det något
som skulle kunna liknas vid att man är varandras öde,
eller är det bara fairytales från när man var liten?
om jag inte hade tagit steget
att "pressa upp mattias mot väggen"
och tvinga honom göra ett val
hade vi ändå någon gång funnit varandra
eller hade vi båda levt en blek kopia av vad vi hade kunnat ha?

well
det är inget issue nu
jag kan bara inte låta bli att undra...
för jag känner mig så otroligt lyckligt lottad
som befinner mig på den plats i livet
som jag gör nu

visst  måste det vara bra
när man får komplimanger i affären
när man provar en ny klänning?
får hoppas att älsklingen tycker detsamma
att den inte är för "gammal" för honom
I mean
det var ändå en medelålders man som slängde iväg kommentaren...

well
we will see
allt jag vill
är att vara fin på onsdag
så att han ska kunna titta på mig
där jag sitter mitt emot
ungefär som för ett år sedan
då första gången
och att han fortfarande på onsdag
när det gått ett år
ska tycka att jag är sådär fin
som han tyckte då

ibland kan jag inte låta bli att undra:
vad är det egentligen som gör
att tjejer har så mycket större tendens till osäkerhet?
vad är det som gör
att det är så otroligt mycket enklare
att tro på det dåliga
än på det bra?
why the fuck
are we so screwed up?

jag undrar
är det ärr från gamla förhållanden som spökar?
är det egen osäkerhet som är boven?
varför är man oftast som tjej
så otroligt irrationell
när det kommer till kärlek och känslor?

det räcker
med att han sitter med en blick
som säger att han är långt borta i tankar
och så BOOM sätter jag igång i mitt huvud
"undrar vad han tänker...
älskar han mig fortfarande?
är det det han tänker på, att han kanske har tröttnat?
jag borde inte gå runt i mysbrallor så ofta
det är säkert det som gör det...
fan oxå!
och hur ser jag ut i håret egentligen?
han hatar säkert mitt hår...
damn it!"
etcetcetcetc
och så går det två sekunder
och han säger något i stil med
"du, jag tänkte att vi kanske skulle sortera recepten i morgon, vad säger du?"
och jag inser
hur otroligt korkad jag är
korkad
och självcentrerad!
varför är det så
att tjejer i allmänhet
ofta tror att allting en kille tänker på
är oss tjejer?
damn
screwed up AND fucking ego

jag förstår bara inte var alla tankarna kommer ifrån
föds vi såhär
vi tjejer?
föds vi
(well, inte alla, men många)
med en konstant osäkerhet?
en rädsla
som hela tiden pyr
om att vi kanske inte är goda nog
inte tillräckliga?
jag skulle göra vad som helst
för att få den att försvinna
jag skulle göra vad som helst
för att aldrig någonsin ifrågasätta mattias när han säger att han älskar mig
jag tror på det nu
men jag vet
att det är så lite som krävs
för att jag ska börja tvivla på mig själv
på om jag är värd honom
på om jag verkligen är så som jag borde

jag skulle så gärna vilja ha en killes hjärna
och alltid tycka
att jag är fucking great
för det är ju ändå så
att om någon som mattias älskar mig
och har varit tillsammans med mig i ett år nu
well
I must be queen of everything

leaving on a train
don't know if I'll be back again
för
visst finns det väl snömonster i norrland?

får hoppas att älsklingen skyddar mig

jag undrar vad det är egentligen
det där som gör att ett ställe känns som hemma
som gör
att det känns som att komma hem
när tåget rullar in på stationen
när bilen kör in genom stadsgränsen
när man kliver in
genom dörren
är det sakerna som är där?
är det läget det ligger på?
staden bostaden finns i?
eller är det så
att det är människorna som bor där?

af-gatan kommer alltid vara hemma
I mean
det var ändå där jag växte upp
där jag har gjort alla mina "första"
men nu
så finns hem någon annanstans
i göteborg
med mattias
and I ask
who would have thought?

när jag nu sitter här på tåget hem
så är jag fortfarande skakig i kroppen
fortfarande varm i hjärtat
fortfarande tårögd
han kom hem!

att få ha pappa hemma på julafton
få krama honom
prata med honom
ja bara vara med honom
hemma
borta från sjukhussängar och maskiner
ja
bättre julklapp än så finns inte
mycket lyckligare än så
går det nog inte att bli
älskade älskade pappsi

om det finns någon som inte tror på mirakel
någon
som inte tror på en högre makt
så vet detta:
my prayers were heard once again
och gud var med familjen sand
ännu en gång