plopp - en skånetjej i göteborg

jag ifrågasätter folk vanligtvis
men idag
så ifrågasätter jag folk exeptionellt mycket
varför tenderar så många människor att leva en lögn?

jag satt på waynes för att försöka plugga lite
och försöka blev rätt ord
bredvid mig kommer sedan en man och en kvinna
ålder 35-40
och slår sig ner
de tar varandras händer
ser varandra djupt i ögonen
än så länge --> all is well
men sedan säger hon
"lyckades du komma iväg utan misstankar?"
och från den kommentaren
så utveklar sig en hel diskussion
rörande deras otrohet
deras "äffär"
deras snuskerier
whatever you may call it
själv väljer jag nog "horeri"

de sitter där och har en rationell konversation
om hur de ska gå tillväga
sitter där och går igenom varenda liten detalj
om deras gemensamma lögn
och jag undrar
hur kan de sitta där
och argumentera för något
som skadar så många andra?
hur kan det finnas folk
som är så otroligt egoistiska?
tänkte de någonsin på makarna där hemma
tänkte han på sin fru
på hur han en gång sa att hon var den vackraste i världen
på hur han en gång friade till henne
lovade henne evig TROHET?
tänkte hon på sin man
på hur hon en gång lovat honom att finnas där
i nöd och lust?
tänkte de någonsin på barnen (som kanske finns, I mean, de hade åldern inne)
tänkte de
på att när de gör det där valet de nu gjort
så inleds inte en romans
det som startar
är en känslomässigt fördärv
det är inte en ny kärlek de skapar
det är två krossade liv
två förstörda människor
som de två är ansvariga för

jag undrar
hur kan man göra så
mot en annan människa?
hur kan man överhuvudtaget vara otrogen?
skada någon så,
medvetet?
och speciellt...
hur kan man göra så
och diskutera sig fram till det
utifrån vad man själv anser vara en rationell tankegång?
jag förstår inte
hur man kan rättfärdiga för sig själv
att förstöra en annans liv så brutalt

jag kommer nog aldrig förstå mig på människor i allmänhet
men
generellt sett
så vil jag säga att vi är varelser av godo
jag vill säga
att vi vill varandras bästa
så hur kan det bli så fel?
hur kan det finnas folk
som utvecklas i så totalt fel riktning?
hur kan det finnas folk
som är otrogna
och rättfärdigar det?
de inte bara "råkar"
de fullt och fast menar det
vill det
tycker att det är en bra idé
idioter

it's times like this
when I'm exeptionally happy
that it's not me
att ikväll
så kommer det hem en kille till mig
vars rationella tanke
vars vilja
är att vara med mig
och inte sitta på cefé och planera vår kärleks definitiva slut med en annan

but I wonder
hans fru
hennes man
vad tänker de?
sitter de där hemma och skattar sig lyckliga över vad de har?
vet dom?
känner dom det på sig?
eller finns det folk
som är så rakt igenom hemska
att de kan manipulera vem som helst att tro vad som helst?

I wonder
när började "i nöd och lust"
betyda "tills jag inte känner för det längre"?

kvällens uppgift:
hitta tillbaka till mitt forna självförtroende

well
hur är det meningen att jag ska kunna det
när jag inte ens är säker på om jag någonsin haft något?
inte för att jag är den mest hjälplösa människan som finns
inte heller den mest tragiska
men jag undrar
har det nånsin funnits en tid
då jag inte ens litegrann
har ifrågasatt mig själv?
I wonder

tror att den främsta orsaken just nu
är att jobbsökandet inte gått som jag velat
att i princip varje dag få ett "tack, men nej tack"-mejl
ja
det gör ju inte direkt att man tror på sig själv mer
helt ärligt
så känner man sig skitkass
och helt otroligt oönskad
jag menar
jag vill inget hellre än att jobba
jag har svårt att se
att de ställen jag söker mig till
kan hitta någon
som är mer motiverad än jag
mer taggad än jag
mer fucking 110% än jag
och ändå
så är det tack
men nej tack
och det tar hårt
egot får sig flera rejäla törnar

så hitta tillbaka till självförtroendet
well
jag vet inte riktigt
vart börjar man?
nog för att jag inte tycker att jag är världssämst
jag vet att jag har en del att erbjuda
men samtidigt
it's just me
och jag är sinnessjukt rädd för att göra fel
men framförallt
sinnessjukt rädd för att på något sätt sabba det jag har nu
innan hade jag ingenting att förlora
jag menar
familjen har man alltid kvar
nu har jag plötsligt ett helt liv att förlora
ett liv jag älskar
ett liv där jag är sambo
ett liv
där jag är tillsammans med någon jag verkligen älskar
och som älskar mig tillbaka
jag är livrädd för att förlora det
och jag undrar
gör det några mirakel för mitt självförtroende?
snarare tvärtom

kanske är det så som många säger
att jag borde sluta tänka
sluta analysera
bara acceptera
men
det är mina tankar
mina analyser
som på något sätt gör mig till den jag är
iaf litegrann

så självförtroendet?
det ligger nog säkert på sitt gömställe ännu en kväll
och jag fortsätter mitt liv
som reserverat fantastisk

kanske är det vädret
kanske är det mörkret
kanske är det vintern
kanske är det saknaden av malmö
kanske är det att jag har börjat plugga igen och därmed misslyckats på jobbfronten
kanske är det bristen på bebis
kanske är det alltihop
eller också inget alls
men nånting är det
som gör
att jag inte känner mig helt som jag ska
nånting har fått mig ur balans
och jag vet inte riktigt
hur jag ska göra
för att komma back on track igen

det är väl kanske det
att det har hänt så mycket senaste halvåret
och kanske har det inte riktigt kommit ikapp mig
förrän nu
även om jag är lycklig här med mattias
så är allting så annorlunda nu
jämfört med hur jag för ett år sedan trodde jag skulle leva
jag har alltid föreställt mig själv i malmö
not anymore
jag har sedan innan min examen insett att jag vill jobba
inte plugga
men den chansen gav man mig inte
så istället för att vara arbetande i malmö
är jag student i göteborg
och allting har hänt så fort
jag tror inte riktigt
att jag har hängt med
när kommer man ikapp utvecklingen?

att allting inte blir som man tänkt sig
det har jag vetat länge nu
men frågan är
om det kan vara både och
det där med det oväntade?
både positivt och negativt?
positivt:
*jag har en pojkvän som jag älskar över allt annat och som är fantastisk mot mig
*jag bor med denne underbare pojkvän i en jättemysig lägenhet
--> jag trivs helt enkelt otroligt bra
med min civila situation
negativt:
*jag saknar mig familj och min häst och hela mitt liv i malmö
*jag vill jobba - inte plugga

finns det någon möjlighet
att få allt?
befinner man sig någonsin i ett stadie
där man inte vill ändra på nånting alls?
I wonder...

när vet man att det är på riktigt?
well
jag skulle säga
att det är när man ett år efter första dejten
fortfarande känner pirret i magen när man ska träffas igen
när man varje dag när man hör låset i dörren
och älsklingen kliver in efter jobb
känner att hjärtat slår till extra hårt
och allt man vill
är att överfalla honom i hallen
när man fortfarande efter ett år
känner hur hela kroppen vibrerar under hans händer
och det flyger runt fjärilar i magen
så fort två läppar möts
I'm the luckiest girl in the world

att komma hem igår var så underbart
för det var verkligen så
att komma hem
hem till oss
hem till vårt liv
hem till det
som blivit en vardag
helt utan tristess
for once in my life
så känns det som att alla pusselbitar
passar perfekt in

middagen igår var så fin
jag blir alldeles varm bara av tanken
på att han stått där i köket extra länge för min skull
på att han hittat ut saker han tror jag tycker om
för min skull
allting var så gott
han var så fin
och jag
jag är nånstans uppe i sjunde himlen

betyder det
att man har "anpassat sig"
till sitt nya liv
när det känns såhär:
"jag ska ner till malmö en snabbis idag, men kommer HEM i morgon igen"
göteborg är hem nu
hemma på ernst torulfsgatan
hemma med min sambo mattias
well
who would have thought?

hur blev jag såhär lyckligt lottad?

en del av mig drar en djup lättnadens suck
tänk om jag aldrig hade vågat?
tänk
om jag hade gjort som man normalt sett gör
och låter de som är tagna vara?
jag är normalt sett inte tjejen som stöter på andras killar
men om jag inte hade gjort det
så hade jag aldrig haft det jag har idag
eller?
I wonder...
när det är såhär rätt som det är mellan oss
när allt är såhär bra
betyder det att vi är menade för varandra
finns det något
som skulle kunna liknas vid att man är varandras öde,
eller är det bara fairytales från när man var liten?
om jag inte hade tagit steget
att "pressa upp mattias mot väggen"
och tvinga honom göra ett val
hade vi ändå någon gång funnit varandra
eller hade vi båda levt en blek kopia av vad vi hade kunnat ha?

well
det är inget issue nu
jag kan bara inte låta bli att undra...
för jag känner mig så otroligt lyckligt lottad
som befinner mig på den plats i livet
som jag gör nu

visst  måste det vara bra
när man får komplimanger i affären
när man provar en ny klänning?
får hoppas att älsklingen tycker detsamma
att den inte är för "gammal" för honom
I mean
det var ändå en medelålders man som slängde iväg kommentaren...

well
we will see
allt jag vill
är att vara fin på onsdag
så att han ska kunna titta på mig
där jag sitter mitt emot
ungefär som för ett år sedan
då första gången
och att han fortfarande på onsdag
när det gått ett år
ska tycka att jag är sådär fin
som han tyckte då

ibland kan jag inte låta bli att undra:
vad är det egentligen som gör
att tjejer har så mycket större tendens till osäkerhet?
vad är det som gör
att det är så otroligt mycket enklare
att tro på det dåliga
än på det bra?
why the fuck
are we so screwed up?

jag undrar
är det ärr från gamla förhållanden som spökar?
är det egen osäkerhet som är boven?
varför är man oftast som tjej
så otroligt irrationell
när det kommer till kärlek och känslor?

det räcker
med att han sitter med en blick
som säger att han är långt borta i tankar
och så BOOM sätter jag igång i mitt huvud
"undrar vad han tänker...
älskar han mig fortfarande?
är det det han tänker på, att han kanske har tröttnat?
jag borde inte gå runt i mysbrallor så ofta
det är säkert det som gör det...
fan oxå!
och hur ser jag ut i håret egentligen?
han hatar säkert mitt hår...
damn it!"
etcetcetcetc
och så går det två sekunder
och han säger något i stil med
"du, jag tänkte att vi kanske skulle sortera recepten i morgon, vad säger du?"
och jag inser
hur otroligt korkad jag är
korkad
och självcentrerad!
varför är det så
att tjejer i allmänhet
ofta tror att allting en kille tänker på
är oss tjejer?
damn
screwed up AND fucking ego

jag förstår bara inte var alla tankarna kommer ifrån
föds vi såhär
vi tjejer?
föds vi
(well, inte alla, men många)
med en konstant osäkerhet?
en rädsla
som hela tiden pyr
om att vi kanske inte är goda nog
inte tillräckliga?
jag skulle göra vad som helst
för att få den att försvinna
jag skulle göra vad som helst
för att aldrig någonsin ifrågasätta mattias när han säger att han älskar mig
jag tror på det nu
men jag vet
att det är så lite som krävs
för att jag ska börja tvivla på mig själv
på om jag är värd honom
på om jag verkligen är så som jag borde

jag skulle så gärna vilja ha en killes hjärna
och alltid tycka
att jag är fucking great
för det är ju ändå så
att om någon som mattias älskar mig
och har varit tillsammans med mig i ett år nu
well
I must be queen of everything

leaving on a train
don't know if I'll be back again
för
visst finns det väl snömonster i norrland?

får hoppas att älsklingen skyddar mig