plopp - en skånetjej i göteborg

denhär veckan
efter inledningen på arbetsförmedlingen
har jag verkligen tvingats att försöka se det positiva runt omkring mig
varje dag
har jag gått runt och funderat
på vad jag har
som är bra
för om jag inte hade gjort det
så hade jag nog gått under

jag vet att det inte är någon vidare attraktiv egenskap
men jag är så som person
att när jag kommer till en motgång
då slår den hårt
otroligt hårt
och jag faller
om möjligt ännu hårdare

mitt självförtroende låg i botten i måndags
eller
sorry
det låg nog under botten
jag har nog aldrig känt mig så hjälplös
så ensam
så...
vad ska man säga
utanför?
det kändes som att det fanns en hel värld av hjälp
men att jag inte fick vara med
att jag på något sätt inte kvalificerade mig
inte var lika duktig
eller så är det som mattias och leif sa
att jag var FÖR duktig
och att man måste vara knarkare för att få hjälp i det här landet
well
ibland känns det faktiskt så
som att dom har rätt
när dom säger sådär

men ja
resten av veckan
har gått åt till att försöka boosta självförtroendet
och onsdagen när jag fick jobba
var till stor hjälp
dock var det en stor down igår
när jag var tvungen att tacka nej till jobb
men ja
fortfarande bättre
än i måndags

sedan har jag tänkt på annat också
på att jag blir 26 i år
26 är ändå relativt gammalt
och jag är fortfarande arbetslös
det skrämmer mig en aning
för det är inte riktigt så jag vill ha det
men
å andra sidan
så har jag "den andra sidan"
jag har hittat min prins
min happy-ever-after
mitt lyckliga slut
han som jag vill gå med nerför altargången
han vars bebisar jag vill ha i min mage
allt sånt
och well...
det ger mig mycket
för om någon som han är med mig
well
då måste arbetsförmedlingen ha fel
då kan jag inte vara så otroligt misslyckad

det krävs bara mycket ibland
att kravla sig upp
när man faller så långt långt ner

jag vet att det finns en anledning till att jag inte gått dit tidigare
en bra anledning
--> att jag inte vet någon som fått hjälp där
inte vet någon
som gått därifrån
gladare
men
jag var tvungen
vill jag ha praktik
så måste jag gå via arbetsförmedlingen
om jag ska få några pengar alls
så
jag gick dit
jag bet i det sura äpplet
and this is my story:

jag var nervös från början
inte så konstigt
det är en stor grej
jag sitter där med papper på vad jag vill göra
sitter med en praktikplats i handen
som jag bara vill att dom ska godkänna
det är min tur
jag går fram
och första downen är
att jag måste skriva om hela min profil
jag har en redan
men
tydligen måste jag skriva in den igen
på en annan databas
och av någon korkad jäkla anledning, så kan man inte bara kopiera den
utan alla utbildningar
praktiker
allt
måste skrivas in igen
oh well
jag tar en ny kölapp när jag är klar
kommer till sist in
och för höra
"jaha, du är på fel arbetsförmedling, jag kan inte skriva in dig här
du söker kulturjobb, då måste du vara på arbetsförmedlingen kultur"
jag känner hur mitt mod sjunker
men jaja
jag packar ihop mina saker
och går iväg
vidare till nästa arbetsförmedling
sitter i kö 45 minuter
väntar
väntar
väntar
och till sist kommer jag in
jag förklarar min situation en gång till
förklarar att jag själv har gått ut och skaffat en praktikplats
jag vill bara ha den godkänd
så jag kan få ersättning
och då säger han
"varför är du här hos mig?"
jag: "för att dom på city skickade hit mig"
han: "du får inte vara här, du ska vara på city, för man måste ha jobbat med kultur i minst 3 år för att få skrivas in här"
jag: "men dom på city kan inte skriva in mig, för jag söker jobb inom kultur"
han: "det stämmer, men jag kan inte skriva in dig här, för du har inte jobbat innan du blev arbetslös"
jag: "men vad ska jag göra då?"
han: "gå tillbaka till city, här får du inte vara i alla fall, och vi har mycket att göra"

så jag går tillbaka till arbetsförmedlingen där jag började dagen
tar en ny nummerlapp
sitter i en ny kö
vill mest gråta
för ingen verkar vilja hjälpa mig
de bara skickar runt mig
men jag kommer in
igen
i ett rum på city
förklarar allt igen
och får till svar
"nej, den praktikplatsen kan du inte få"
jag: "varför inte det? Jag har ju hittat den själv, jag har löst allting, allt ni behöver göra är att stämpla den, så är jag ute on my own!"
hon: "nej, det fungerar inte så, det där faller inom kultur, då måste du vara inskriven på kultur"
jag: "men dom vägrar ju skriva in mig där eftersom jag bara har utbildning och inte haft något jobb!"
hon: "det stämmer"
jag: "så vad vill ni att jag ska göra? jag får inget jobb eftersom jag inte har erfarenhet. Nu har jag skaffat mig en praktik som kan ge mig erfarenhet, och då vägrar ni ge den till mig eftersom jag inte har haft något jobb! Hör ni hör dumt det låter?"
hon: "så fungerar det, det är inget jag kan styra över, jag vet att det kanske verkar orätvist, men så är det"
jag: "så vad kan jag få för hjälp?"
hon: "du kan skriva in dig som något annat, du kan söka städjobb eller jobb på café kanske"
jag: "man jag vill ju ha jobb inom mitt utbildningsområde, det är därför jag har hittat denhär praktiken"
hon: "men den kan du inte få, för den tillhör kulturjobben, den faller till kulturmänniskorna"
jag: "men det ÄR ju jag! Jag har en kandidatexamen!"
hon: "jaha, vadå för kandidatexamen?"
jag: "inom litteratur - kultur och media"
hon: "nej, då funkar det inte, du måste ha scen- eller teaterksola för att din utbildning ska kunna gå före de som jobbat i 3 år"
jag: "men då kan jag väl skriva in mig här då, om min utbildning inte gäller där?"
hon: "nej, för den faller inom kultur"
jag: "så den faller inom kultur, är alltså giltig där borta, men av någon anledning så gäller den ändå inte?"
hon: "precis"

och så gick det på
on and on
halva dagen igår
och när jag gick därifrån
så var jag den minsta människa jag någonsin känt mig som
jag har aldrig haft mindre självförtroende
har aldrig känt mig mer värdelös
mer ensam
mer arbetslös
det finns ett system som ska hjälpa
men jag faller utanför systemet
det finns ingen arbetsförmedling för mig
det finns inget sätt
på något sätt
där något system kan hjälpa mig
att få jobb inom min utbildning
och när jag hittar det själv
då vägrar dom ge det till mig
för då "tar jag" kulturmänniskornas platser
och det spelar ingen roll att jag är kulturmänniska
spelar ingen roll att jag egentligen ska ha den platsen
för jag har ju inte jobbat i 3 år med kultur innan jag blev arbetslös

jag minns seriöst inte senaste gången som allt kändes så hopplöst
som jag kände mig så maktlös
som att allt jag vill
är att försvinna
stänga in mig någonstans
gråta hysteriskt
och aldrig aldrig aldrig komma ut igen

arbetsförmedlingen kommer inte hjälpa mig
det finns inget som helst sätt
där de kommer ge mig någon form av stöd
inom det jag kan
det jag är utbildad till
och det jag bör göra
för det ska gå till kulturmänniskorna
och även om det är jag
så är jag inte värd tillräckligt mycket
för att jag ska få räknas till dom...

...och helt plötsligt när jag sitter där
så inser jag att jag är den enda som dricker av teet
dom slog upp till sig också
men jag är den enda som dricker
ingen vet vart jag är
det enda mattias vet
är vad han heter
den märklige mannen som jag föreställde mig som liten och tunn
men som öppnar dörren
stor
hårig
och med dunväst på sig inomhus
lägenheten har i princip inga möbler
allting känns väldigt skumt
dom presenterar mig för sin medarbetare
han pratar inte ett ord svenska
bara polska
och jag har ingen aning om vad han sa till mig
kanske försökte han varna mig?
det är i alla fall vad jag tänker nu
när jag sitter här med min tekopp nästan tom
och deras är orört
tänk så har dom drogat mig?
ser jag inte lite flimrigt?
jag känner mig nog tung i huvudet...
snart faller jag nog ihop
jag kommer kanske att dö här
med dehär märkliga människorna
och ingen har någon som helst aning om vart jag är
fanfanfan

det var vad jag tänkte igårkväll
men
well
det gick bra
och jag kom hem
men
jag kommer aldrig aldrig aldrig att gå på en arbetsintervju hemma hos någon igen
klockan 20.30 på kvällen
jag svepte ett glas vin när jag kom hem
för att lugna nerverna

men ja
de var säkert jättefina människor
på sitt sätt
men det var märkligt
märkligt så in i helvete
och nej
jag kommer inte att ta det jobbet

ibland kan jag undra
hur mycket av ens rädsla som egentligen är projicerad
och hur mycket som är verkligt?

natten till igår kunde jag inte sova
jag var övertygad om att det skulle komma in en demon i lägenheten
välta saker
få lamporna att skaka
krypa in under täcket
andas på min hals
så jag drog täcker i princip över huvudet
för jag var övertygad om att
"om jag inte skulle känna att han andas på min hals
ja
då finns han ju inte
stupid demon
1-0 till lena!
muahahaha

men ja
sen igår
när jag slocknade som ett barn efter julklappsutdelningen
så var mattias vaken
och började tänka på detta "dilemma" med demoner
och som dom säger i paranormal activity
"prata inte med den, då bjuder du in den till "fortsatt umgänge""
och helt plötsligt började han höra saker i lägenheten som han inte hört annars
och
wait for it.....
wait for it.....
tvättstället välte!
tvättstället har aldrig någonsin vält
men igårkväll
(eller natt? jag var trött...)
så välte det
betyder det att vi har bjudit in en demon nu??

men ja
det hela är lite som efter mams och paps sett "när lammen tystnar" på bio
dom var unga och kära
no kids
och efter bion så vågade dom inte gå till parkeringsplatsen
för dom var övertygade om att det skulle komma en scary man in a van och plocka upp dom
och slänga ner dom i sitt källarhål
tvinga dom att smörja in sig med lotion
och sedan flå dom
vilket gjorde att dom såg mystiska gestalter överallt
hörde ljud dom aldrig tidigare hört
och i princip skitsprang till bilen

so I wonder
hur mycket av det vi är rädda för
finns på riktigt?
och hur mycket av det som skrämmer oss
har vi hittat på själva
i vår paranoida lilla hjärna??

sista sidan är läst
boken stängd
men tårarna faller fortfarande
mattias brukar skratta åt mig när det är så
och krama mig
och säga
"älskling, det är bara en bok, det är inte på riktigt"
men mattias är inte hemma nu
och jag kan inte skaka den fruktansvärda känslan av
tänk om det hade varit jag, tänk om det hade varit mitt liv

jag vet helt ärligt inte vad jag skulle ha gjort utan mattias
om han hade tagits ifrån mig
dött
jag vet verkligen inte hur jag ens skulle kunna orka leva vidare
jag vet verkligen inte det

om ett förhållande tar slut
om man blir dumpad
så är man ledsen
heartbroken
man tror aldrig att man ska älska igen
men
faktum kvarstår
den man älskade
lever fortfarande
och anledningen till att man inte är tillsammans längre
är att han (eller hon) inte vill det
man kan gå vidare då
skapa sig ett nytt liv
men
om det är som jag precis läste
att den ena dör
well
det går inte då

dom älskade varandra
dom gjorde en mamma-och-pappa-sand
förlovade sig snabbt
gifte sig sedan lika fort
men fick bara ett år tillsammans
innan han dog
bilkrasch
hon överlevde
han dog
och hela boken igenom
är hennes hjärtskärande smärta
hennes sorg
hennes försök att gå vidare
men samtidigt hennes vetskap om att han var allt för henne
han var det hon fick
den kärlek hon gavs här i livet
och att alla år hon har kvar
är ensamma år

i boken sa hennes svärmor att hon kommer hitta en ny
älska en ny
men vad jag då undrar är
har hon då ens älskat?

man kan inte byta ut en kärlek som en trasig lampa
hjärtat slår för den det slår för

de senaste dagarna
när jag legat och läst
har jag inte kunnat släppa det
den hemska känslan av förlust
den där riktigt smärtande känslan av att allt man håller kärt
allt man älskar
allt som betyder något för en
det kan försvinna
när som helst
utan att man kan göra någonting åt det
och det skrämmer mig
något helt otroligt

-How many times a day did he tell you that he loved you?
-Sixty.
-No, seriously.
-Yes, seriously. Sixty.
-How did you know? Did you keep count?
-No, but he did. He said he couldn't sleep easy until I'd been told sixty times.
-Why sixty?
-Any more and he said I'd get big-headed.

det är bättre att ha älskat och förlorat
än att inte ha älskat alls
så säger dom
dom där som säger saker som hamnar i små visdomsböcker
men den verkliga frågan är:
om du förlorat den du älskar
finns det någonting kvar då som spelar någon roll?

can't shake this book
can't shake it at all...