världens rikaste
jag är alldeles pirrig i kroppen
det var så otroligt längesedan nu
för en tjej
som är van att krama sin mamma varje dag
är fyra veckor en hel evighet
så att få komma hem idag
krama mams och paps
lukta af-gatan lukten
well
det ska bli helt lovely
jag har längtat mig halvt förstörd
jag undrar om det är så
som alla vi skånetjejer har sagt
i olika omgångar
i olika år
att:
man kan ta tjejen från skåne
men man kan aldrig ta skåne från tjejen
för även om det är hemma på Ernst Torulfsgatan 25 A
även om det är hemma med mattias
så kommer det alltid att vara hemma i malmö
hemma när man känner tången svepa in under våren
havsvindarna smeka ansiktet
hemma när man kommer längs kanalen upp mot biblioteket
hemma på lilla torg med vin och nachos
hemma när man ser andreaskyrkan
man kan ta mig från malmö
men man kan nog aldrig ta malmö från mig
vår kärlekshistoria har varit alldeles för lång för det
men samtidigt undrar jag
visst är det väl så det ska vara?
för
även om det gör ont att sakna malmö
att sakna min familj
bebis
vännerna
allt
så hade det gjort ännu mer ont
om jag inte hade saknat det alls
tänk att flytta från sin uppväxt
och vara fullkomligt lycklig?
inte sakna det alls?
tänk vad hemskt
om den första delen av ens liv
inte hade varit så underbar
att den är värd att sakna?
så ja
när tårarna trillar i saknad ibland
så skattar jag mig ändå lycklig
för det är nog inte många som kan säga
att deras liv är så rikt som mitt
att jag saknar något så mycket att det gör ont
men att jag samtidigt inte vill lämna det jag har här
för att det är minst lika underbart
så trots min arbetslöshet
och pengarna som bara rinner ut i sanden
så finns det nog ingen
som är rikare än vad jag är
som har så mycket kärlek
från så många olika håll
I wouldn't trade it for the world
ingen har en bättre familj än vad jag har
ingen har en bättre pojkvän
sambo
älskling
än vad jag har
ingen har finare vänner
brorsbarn
häst
liv
än vad jag har
så fastän jag gråter ibland
så undrar jag
är jag kanske den lyckligast lottade människan
i hela vida världen?
det var så otroligt längesedan nu
för en tjej
som är van att krama sin mamma varje dag
är fyra veckor en hel evighet
så att få komma hem idag
krama mams och paps
lukta af-gatan lukten
well
det ska bli helt lovely
jag har längtat mig halvt förstörd
jag undrar om det är så
som alla vi skånetjejer har sagt
i olika omgångar
i olika år
att:
man kan ta tjejen från skåne
men man kan aldrig ta skåne från tjejen
för även om det är hemma på Ernst Torulfsgatan 25 A
även om det är hemma med mattias
så kommer det alltid att vara hemma i malmö
hemma när man känner tången svepa in under våren
havsvindarna smeka ansiktet
hemma när man kommer längs kanalen upp mot biblioteket
hemma på lilla torg med vin och nachos
hemma när man ser andreaskyrkan
man kan ta mig från malmö
men man kan nog aldrig ta malmö från mig
vår kärlekshistoria har varit alldeles för lång för det
men samtidigt undrar jag
visst är det väl så det ska vara?
för
även om det gör ont att sakna malmö
att sakna min familj
bebis
vännerna
allt
så hade det gjort ännu mer ont
om jag inte hade saknat det alls
tänk att flytta från sin uppväxt
och vara fullkomligt lycklig?
inte sakna det alls?
tänk vad hemskt
om den första delen av ens liv
inte hade varit så underbar
att den är värd att sakna?
så ja
när tårarna trillar i saknad ibland
så skattar jag mig ändå lycklig
för det är nog inte många som kan säga
att deras liv är så rikt som mitt
att jag saknar något så mycket att det gör ont
men att jag samtidigt inte vill lämna det jag har här
för att det är minst lika underbart
så trots min arbetslöshet
och pengarna som bara rinner ut i sanden
så finns det nog ingen
som är rikare än vad jag är
som har så mycket kärlek
från så många olika håll
I wouldn't trade it for the world
ingen har en bättre familj än vad jag har
ingen har en bättre pojkvän
sambo
älskling
än vad jag har
ingen har finare vänner
brorsbarn
häst
liv
än vad jag har
så fastän jag gråter ibland
så undrar jag
är jag kanske den lyckligast lottade människan
i hela vida världen?
snart 25 men going on 16
jag vet inte om jag är mest arg
eller mest ledsen
eller kanske mest besviken?
oavsett
så är idag ingen bra dag
det är en såndär jävla måndag
det började bra
vaknade med älsklingen
hade en skön morgon
gick ut på stan för att köpa presenter till linnea
hade en jättemysig förmidag
men sedan
kom lunchen
och allt gick åt helvete
jag satte mig på mc donalds med en gp och en qp cheese
och samtidigt som jag sätter mig
så iaktas jag av ett killgäng (17 års åldern)
och den ene säger rätt högt "kolla hon bakom oss"
och alla börjar skratta
och sedan
brakar helvetet lös
så fort jag stoppar något i munnen antingen grymtar de som grisar
eller gör någon form av ljudeffekt
detta irriterar mig fruktansvärt
och jag säger till dem
något som bara triggar dem mer
(såklart)
de fortsätter
och blir mer högljudda
flyttar sig närmare och närmare mig
tills de sitter precis runt om mig
och då börjar de påpeka
hur ful
hur fet
och hur äcklig jag är
jag börjar må dåligt och flyttar på mig
de flyttar efter
jag säger till personalen
de skiter i det
och till sist
när jag känner hur gråten verkligen är sjukt nära
så går jag därifrån
utan att ens ha ätit hälften av min lunch
och tror
att nu är det i alla fall över
men nej
de följer efter mig
går bakom
runtomkring mig
och till sist i princip "flyr" jag in i en underklädesaffär (dit vågar de sig inte)
och får stanna där en halvtimme
tills de tröttnat och gått hem
det var så sinnessjukt alltihopa
det kändes som om jag förflyttades hundra år tillbaka i tiden
till latin
och jag blev plötsligt den 16-17åriga mobbade Lena igen
jag är snart 25
borde jag inte vara starkare än såhär?
jag förstår inte
kan de se det på mig?
mobbarna
att jag är bräcklig?
jag trodde att ärren hade läkt för länge sedan
men nej
de finns där
och rivs upp så sjukt fort
man borde inte börja gråta över det som hände
men jag gör
jag blir ledsen
och rädd
och känner mig så otroligt liten och ensam
vad jag inte förstår är
vad hade jag gjort egentligen?
varför jag?
och hur är det ens möjligt
att folk runtomkring inte reagerar?
varför är det okej för unga killgäng att göra så?
varför var det ingen som hjälpte mig?
och hur är det möjligt
att unga mazjar-killar
fortfarande kan styra och ställa sådär?
jag vet inte...
jag mår bara så sjukt dåligt
det var precis som förr
och alla de där känslorna jag har haft
om att jag faktiskt inte är så otroligt ful
försvann totalt
och jag känner mig återigen som världens äckligaste
jag menar
något måste ju jag har gjort
för att få dem
att göra sådär mot mig?
sucky sucky måndag
jag vill bara dra täcker över huvudet
och försvinna ett tag
eller mest ledsen
eller kanske mest besviken?
oavsett
så är idag ingen bra dag
det är en såndär jävla måndag
det började bra
vaknade med älsklingen
hade en skön morgon
gick ut på stan för att köpa presenter till linnea
hade en jättemysig förmidag
men sedan
kom lunchen
och allt gick åt helvete
jag satte mig på mc donalds med en gp och en qp cheese
och samtidigt som jag sätter mig
så iaktas jag av ett killgäng (17 års åldern)
och den ene säger rätt högt "kolla hon bakom oss"
och alla börjar skratta
och sedan
brakar helvetet lös
så fort jag stoppar något i munnen antingen grymtar de som grisar
eller gör någon form av ljudeffekt
detta irriterar mig fruktansvärt
och jag säger till dem
något som bara triggar dem mer
(såklart)
de fortsätter
och blir mer högljudda
flyttar sig närmare och närmare mig
tills de sitter precis runt om mig
och då börjar de påpeka
hur ful
hur fet
och hur äcklig jag är
jag börjar må dåligt och flyttar på mig
de flyttar efter
jag säger till personalen
de skiter i det
och till sist
när jag känner hur gråten verkligen är sjukt nära
så går jag därifrån
utan att ens ha ätit hälften av min lunch
och tror
att nu är det i alla fall över
men nej
de följer efter mig
går bakom
runtomkring mig
och till sist i princip "flyr" jag in i en underklädesaffär (dit vågar de sig inte)
och får stanna där en halvtimme
tills de tröttnat och gått hem
det var så sinnessjukt alltihopa
det kändes som om jag förflyttades hundra år tillbaka i tiden
till latin
och jag blev plötsligt den 16-17åriga mobbade Lena igen
jag är snart 25
borde jag inte vara starkare än såhär?
jag förstår inte
kan de se det på mig?
mobbarna
att jag är bräcklig?
jag trodde att ärren hade läkt för länge sedan
men nej
de finns där
och rivs upp så sjukt fort
man borde inte börja gråta över det som hände
men jag gör
jag blir ledsen
och rädd
och känner mig så otroligt liten och ensam
vad jag inte förstår är
vad hade jag gjort egentligen?
varför jag?
och hur är det ens möjligt
att folk runtomkring inte reagerar?
varför är det okej för unga killgäng att göra så?
varför var det ingen som hjälpte mig?
och hur är det möjligt
att unga mazjar-killar
fortfarande kan styra och ställa sådär?
jag vet inte...
jag mår bara så sjukt dåligt
det var precis som förr
och alla de där känslorna jag har haft
om att jag faktiskt inte är så otroligt ful
försvann totalt
och jag känner mig återigen som världens äckligaste
jag menar
något måste ju jag har gjort
för att få dem
att göra sådär mot mig?
sucky sucky måndag
jag vill bara dra täcker över huvudet
och försvinna ett tag
applåd
i början var det bara roligt
men nu måste jag säga
att jag bitvis är lite imponerad
jag menar
att tro på sig själv så mycket
att man vågar göra en sån grej
med vad man tror är rätt
bara kasta sig ut
prova vingarna
och riskera att misslyckas
well
hon förtjänar faktiskt en applåd
fröken ken lee
(men ja, det är fortfarande förbaskat roligt)
http://www.youtube.com/watch?v=_RgL2MKfWTo
men nu måste jag säga
att jag bitvis är lite imponerad
jag menar
att tro på sig själv så mycket
att man vågar göra en sån grej
med vad man tror är rätt
bara kasta sig ut
prova vingarna
och riskera att misslyckas
well
hon förtjänar faktiskt en applåd
fröken ken lee
(men ja, det är fortfarande förbaskat roligt)
http://www.youtube.com/watch?v=_RgL2MKfWTo
go away stupid snö
snön utanför fönstret hånskrattar åt mig
när den sakta faller ner
"haha, du trodde det skulle bli vår nu!"
"haha, du vill visst ha värme"
"haha, du vill gå runt i sommarklänning och mysa med din älskling på en gräsplätt"
och allting avslutas med
--> well... in your face!!!
damn it
jag är ingen vintermänniska
jag fullkomligt avskyr att gå ut och känna
näsan rinna
ögonen tåras
tungan krympa
glasögonen bli isbitar
håret stelna
hatar det
hatar vintern
hatar snö
snö är så sjuuukt last year!
det är dags för vår nu
jag vill känna våren spritta i fingertoppar och tår
känna hjärtat galoppera i kroppen vid åsynen av årets första fjäril
lägga mig på en gräsmatta nånstans
och känna vårens ljuva doft av gräs och blommor
det är dags nu
i mars måste det bli vår
för har det inte kommit snö innan årsskiftet
kan den lika gärna strunta i att komma alls
vilja
jag vill inte pulsa genom snö längre
jag vill sitta ute på balkongen
i sommarkläder
titta på solnedgången
och dricka hilltop
hemlängtan och tankar på kärlek
vad vore jag egentligen utan min älskling
som plockar ihop mig
när jag faller isär?
de senaste veckorna har varit kantade av en rejäl hemlängtan
jag saknar malmö
saknar min familj
saknar bebis
vännerna
det betyder inte att jag inte älskar mitt liv här
bara att det är otroligt svårt
att vara ifrån alla dem
som alltid funnits där
det känns jobbigt att veta
att de sitter där
allihopa
på af-gatan
och så är jag inte där
och inte en gång
inte två
utan aldrig
jag kan inte ut och gå på kvällen
och bara svänga inom mamma och pappa längre
jag kan inte ut och fika/luncha med lotta och barnen bara sådär
kan inte åka ut till bebis varje dag
eller träffa pilla och ulf på lilla torg
kan inte ha myssunkfilmkväll med sara
eller tjejkväll med mamsen
det är svårt
att vänja sig av vid allt det
som jag är van vid
och älskar
är det dethär som är att växa upp?
att offra lite av sig själv
för att få det man vill ha in the long run?
mattias är så snäll och förstående
som ligger och kramar om mig när jag gråter
tar hand om mig
när jag längtar efter dom där hemma
vad skulle jag göra utan honom egentligen?
emellanåt saknar jag barnen så att det river i hela kroppen
det känns som att jag missar så otroligt mycket
och jag saknar att iaf en gång i veckan
få känna hur de kommer springande mot mig
och sluter sig i min famn
dom kommer alltid vara mina små änglar
och jag har svårt att se
hur det är möjligt att älska två barn
mer än jag älskar dom
svårt att se
att jag ens skulle kunna älska mina egna barn
mer än dom
dom är som små bitar av mitt hjärta
och när jag är utan dom
så känns det hela tiden
jag antar att det är svårt
för att jag har världens bästa familj
jag menar
vem vill egentligen vara utan de fantastiska människor
som jag är välsignad att kalla mina nära och kära?
men å andra sidan
jag skulle inte vilja ha det tvärtom heller
skulle inte vilja sitta i malmö
utan mitt livs kärlek
för det är han
mattias
allt jag någonsin drömt om
och så otroligt mycket mer
och varje dag med honom
så känner jag
att han och jag
är helt rätt
men ja
det gör det ju inte lättare
när den sambo man älskar
och den familj man älskar
sliter en
åt två olika håll
och det hela slutar med
att kroppen hamnar nånstans i halmstad
som plockar ihop mig
när jag faller isär?
de senaste veckorna har varit kantade av en rejäl hemlängtan
jag saknar malmö
saknar min familj
saknar bebis
vännerna
det betyder inte att jag inte älskar mitt liv här
bara att det är otroligt svårt
att vara ifrån alla dem
som alltid funnits där
det känns jobbigt att veta
att de sitter där
allihopa
på af-gatan
och så är jag inte där
och inte en gång
inte två
utan aldrig
jag kan inte ut och gå på kvällen
och bara svänga inom mamma och pappa längre
jag kan inte ut och fika/luncha med lotta och barnen bara sådär
kan inte åka ut till bebis varje dag
eller träffa pilla och ulf på lilla torg
kan inte ha myssunkfilmkväll med sara
eller tjejkväll med mamsen
det är svårt
att vänja sig av vid allt det
som jag är van vid
och älskar
är det dethär som är att växa upp?
att offra lite av sig själv
för att få det man vill ha in the long run?
mattias är så snäll och förstående
som ligger och kramar om mig när jag gråter
tar hand om mig
när jag längtar efter dom där hemma
vad skulle jag göra utan honom egentligen?
emellanåt saknar jag barnen så att det river i hela kroppen
det känns som att jag missar så otroligt mycket
och jag saknar att iaf en gång i veckan
få känna hur de kommer springande mot mig
och sluter sig i min famn
dom kommer alltid vara mina små änglar
och jag har svårt att se
hur det är möjligt att älska två barn
mer än jag älskar dom
svårt att se
att jag ens skulle kunna älska mina egna barn
mer än dom
dom är som små bitar av mitt hjärta
och när jag är utan dom
så känns det hela tiden
jag antar att det är svårt
för att jag har världens bästa familj
jag menar
vem vill egentligen vara utan de fantastiska människor
som jag är välsignad att kalla mina nära och kära?
men å andra sidan
jag skulle inte vilja ha det tvärtom heller
skulle inte vilja sitta i malmö
utan mitt livs kärlek
för det är han
mattias
allt jag någonsin drömt om
och så otroligt mycket mer
och varje dag med honom
så känner jag
att han och jag
är helt rätt
men ja
det gör det ju inte lättare
när den sambo man älskar
och den familj man älskar
sliter en
åt två olika håll
och det hela slutar med
att kroppen hamnar nånstans i halmstad
stupid anxiety
hmmm
jag hade glömt hur mycket man tvivlar på sig själv när man pluggar
correction:
jag hade glömt
hur mycket JAG tvivlar på mig själv
när jag pluggar
det där ständiga:
har jag pluggat tillräckligt mycket?
jag behöver egentligen inte ut och gå... jag skulle kunna plugga
får jag lov att se på tv? borde jag inte plugga?
det känns lite
som att vad jag än gör
så får jag dåligt samvete
jag skulle kunnat plugga den tiden
skulle kunnat bli ännu smartare
veta ännu mer
men samtidigt...
jag vill ju leva också
vill vara sambo också
inte leva som jag gjorde innan
i min egen pluggbubbla
jag vill jobba
och sedan komma hem
och kunna koppla av
det är det som stör mig nu
att det finns aldrig en enda stund
som man kan koppla av på
det finns alltid mer att läsa
alltid mer att plugga
blöh
jag hade velat jobba
och sedan kunnat komma hem
och ta tag i lägenheten
pyssla lite
bara mysa om kvällarna
that's what I want
jag vill inte ha den här stressen längre
jag har en examen
jag var ju färdig...
jag hade glömt hur mycket man tvivlar på sig själv när man pluggar
correction:
jag hade glömt
hur mycket JAG tvivlar på mig själv
när jag pluggar
det där ständiga:
har jag pluggat tillräckligt mycket?
jag behöver egentligen inte ut och gå... jag skulle kunna plugga
får jag lov att se på tv? borde jag inte plugga?
det känns lite
som att vad jag än gör
så får jag dåligt samvete
jag skulle kunnat plugga den tiden
skulle kunnat bli ännu smartare
veta ännu mer
men samtidigt...
jag vill ju leva också
vill vara sambo också
inte leva som jag gjorde innan
i min egen pluggbubbla
jag vill jobba
och sedan komma hem
och kunna koppla av
det är det som stör mig nu
att det finns aldrig en enda stund
som man kan koppla av på
det finns alltid mer att läsa
alltid mer att plugga
blöh
jag hade velat jobba
och sedan kunnat komma hem
och ta tag i lägenheten
pyssla lite
bara mysa om kvällarna
that's what I want
jag vill inte ha den här stressen längre
jag har en examen
jag var ju färdig...
i "vuxen-limbo"
håller vi på att bli vuxna nu?
när man letar bostadsrätt med sin sambo
när man längtar efter att få arbeta
när bästa vännen kollar förlovningsringar
är det då man vet
att man är vuxen?
jag tror inte att det går att vara gladare
än vad jag är för saras skull
min lilla hobbit
growing up so fast
jag är bara så lycklig att det är med fredrik
för ingen kan vara så bra för henne som han är
...and I wonder
är det då man vet att man är vuxen,
när man säger "han är så bra för henne"
istället för något ytligt dravvel åt ena eller andra hållet
när man pratar om sin kompis kille?
well
he is good for her
dom är bra
för varandra
och jag är så otroligt lycklig för deras skull
efter allt det hemska de gått igenom på olika håll
så kan de nu äntligen hitta lyckan i varandra
annars då?
jag kände när jag lämnade in dagens ansökan på newhouse
att jag verkligen hade velat arbeta där
dels så älskar jag deras kläder
och dels så var dom så trevliga som jag pratade med
please
anställ mig
jag horar ut mig totalt här!
och jag undrar
är man vuxen
när allt man vill är att få en anställning nånstans
och det känns lite som en speeddejting
när man skriver ansökningar?
pick me pick me pick me
jag vet inte riktigt
men jag har ingen ork för pluggandet längre
jag gör det
jag lär mig
men jag brinner inte för det
det är väl det som har ändrats
förr
var skolan det bästa som fanns
jag älskade det
älskade atmosfären
allt
men nu
nu vill jag inte mer
nu vill jag jobba
växa upp
det är det jag brinner för
där min passion ligger
är man vuxen då?
just nu hade jag helst krupit ner i sängen med mattias
bara lagt mig under täcket med honom
pussats
pratat
kramats
myst
bara vara med honom
sådär som jag fullkomligt älskar
civilt sett
så är jag nog den rikaste människan som finns
om rikedomar kan mätas i kärlek
för med mattias
så har jag allt jag nånsin drömt om
och så otroligt mycket mer
checklista:
* hitta kärleken - CHECK
* flytta ihop med kärleken - CHECK
* hitta den perfekta lägenheten tillsammans - well, jag är nöjd for now, men längtar efter något mer
* hitta jobb - still waiting...
* börja vuxenlivet - vill, men kan inte
oh well!
what to do?
a dreamer always dreams
när man letar bostadsrätt med sin sambo
när man längtar efter att få arbeta
när bästa vännen kollar förlovningsringar
är det då man vet
att man är vuxen?
jag tror inte att det går att vara gladare
än vad jag är för saras skull
min lilla hobbit
growing up so fast
jag är bara så lycklig att det är med fredrik
för ingen kan vara så bra för henne som han är
...and I wonder
är det då man vet att man är vuxen,
när man säger "han är så bra för henne"
istället för något ytligt dravvel åt ena eller andra hållet
när man pratar om sin kompis kille?
well
he is good for her
dom är bra
för varandra
och jag är så otroligt lycklig för deras skull
efter allt det hemska de gått igenom på olika håll
så kan de nu äntligen hitta lyckan i varandra
annars då?
jag kände när jag lämnade in dagens ansökan på newhouse
att jag verkligen hade velat arbeta där
dels så älskar jag deras kläder
och dels så var dom så trevliga som jag pratade med
please
anställ mig
jag horar ut mig totalt här!
och jag undrar
är man vuxen
när allt man vill är att få en anställning nånstans
och det känns lite som en speeddejting
när man skriver ansökningar?
pick me pick me pick me
jag vet inte riktigt
men jag har ingen ork för pluggandet längre
jag gör det
jag lär mig
men jag brinner inte för det
det är väl det som har ändrats
förr
var skolan det bästa som fanns
jag älskade det
älskade atmosfären
allt
men nu
nu vill jag inte mer
nu vill jag jobba
växa upp
det är det jag brinner för
där min passion ligger
är man vuxen då?
just nu hade jag helst krupit ner i sängen med mattias
bara lagt mig under täcket med honom
pussats
pratat
kramats
myst
bara vara med honom
sådär som jag fullkomligt älskar
civilt sett
så är jag nog den rikaste människan som finns
om rikedomar kan mätas i kärlek
för med mattias
så har jag allt jag nånsin drömt om
och så otroligt mycket mer
checklista:
* hitta kärleken - CHECK
* flytta ihop med kärleken - CHECK
* hitta den perfekta lägenheten tillsammans - well, jag är nöjd for now, men längtar efter något mer
* hitta jobb - still waiting...
* börja vuxenlivet - vill, men kan inte
oh well!
what to do?
a dreamer always dreams
questioning
jag ifrågasätter manssläktet
jag IFRÅGASÄTTER DET
well
inte hela
jag vet att det finns godbitar
(I have one)
men det finns alltför många
som sårar
sviker
skadar
förstör
först pilla
sen hanna
och nu linn
JAG IFRÅGASÄTTER!!!!!
tre av världens goaste tjejer
världens underbaraste
riktiga pinglor
och sådana usla killar
idioter
äckel
JAG IFRÅGASÄTTER!!!!!!!
varför har inte alla killar vett nog
att tacka sin lyckliga stjärna
när dom lyckats fånga en prinsessa?
varför finns det fortfarande killar
som efter högstadiet
beter sig som 15?
allt jag hoppas på
är att det blir en revansch
en prinsessornas comeback
där de står och skrattar åt den äckliga grodan
och sedan strosar bort mot solnedgången
med en prins vid sin sida
jag IFRÅGASÄTTER DET
well
inte hela
jag vet att det finns godbitar
(I have one)
men det finns alltför många
som sårar
sviker
skadar
förstör
först pilla
sen hanna
och nu linn
JAG IFRÅGASÄTTER!!!!!
tre av världens goaste tjejer
världens underbaraste
riktiga pinglor
och sådana usla killar
idioter
äckel
JAG IFRÅGASÄTTER!!!!!!!
varför har inte alla killar vett nog
att tacka sin lyckliga stjärna
när dom lyckats fånga en prinsessa?
varför finns det fortfarande killar
som efter högstadiet
beter sig som 15?
allt jag hoppas på
är att det blir en revansch
en prinsessornas comeback
där de står och skrattar åt den äckliga grodan
och sedan strosar bort mot solnedgången
med en prins vid sin sida
inte tillräckligt bra
igår kom jag och hanna fram till
att just denna veckan
mycket väl kunde vara "veckan där det händer"
vi hittar båda lägenhet
jag hittar jobb
allting på något sätt går i hamn
jag lyckades övertyga mig själv lite om det igårkväll
lyckades ställa in mig själv
på att "klart dom ringer för en intervju"
men icke
istället kommer jag hem
öppnar min mail
och har tre stycken avvisanden
tre arbetsplatser
som inte vill ha mig
seriously
when will it end?
när kommer det vara
"veckan då det händer"?
det har gått ett år nu
ett år av jobbsökande
ett år av negativa svar
när vänder det hela?
för jag är trött
på att varje vecka
mötas av mail
som talar om
att jag inte är tillräckligt bra
att just denna veckan
mycket väl kunde vara "veckan där det händer"
vi hittar båda lägenhet
jag hittar jobb
allting på något sätt går i hamn
jag lyckades övertyga mig själv lite om det igårkväll
lyckades ställa in mig själv
på att "klart dom ringer för en intervju"
men icke
istället kommer jag hem
öppnar min mail
och har tre stycken avvisanden
tre arbetsplatser
som inte vill ha mig
seriously
when will it end?
när kommer det vara
"veckan då det händer"?
det har gått ett år nu
ett år av jobbsökande
ett år av negativa svar
när vänder det hela?
för jag är trött
på att varje vecka
mötas av mail
som talar om
att jag inte är tillräckligt bra
