plopp - en skånetjej i göteborg

jag vet inte riktigt vad jag ska säga
jag känner nog mest
"jaha"
efter att ha slagit igen kunzelmann&kunzelmann
förhoppningsarna var skyhöga
men jag har skummat igenom stora delar av boken
varför?
för att den var så SJUKT inte fängslande
den borde vara det
den hade alla förutsättningar att vara det
men nej
jag fastnade inte
sögs inte in
jag tvingade mig att läsa sida efter sida
skumma igenom en del delar
läsa lite till
men nej
det fanns ingen magi

historien var bra
egentligen
familjetragedi
svek
lögner
allting på grund av en familjefader som tvingats dölja sin sexualitet
som levde under tidigt 1900-tal
med allt vad trakasserier av homosexuella då innebar
som sattes i koncentrationsläger
och som sedan lärde sig att förfalska tavlor
och hans son
som söker sanningen om sin far
efter hans död
när han börjar förstå att allting inte var som det verkade
det borde vara bra
borde vara fänslande
men nej
jag är inte tagen

det var inte som att läsa werther för första gången
eller slå upp en austen-klassiker
det var inget som sög in mig i berättelsen
too bad
so sad

jag vet inte
kanske måste man vara äldre
och ha mindre passionerade förväntningar om vad ett läseäventyr ska vara?
ibland tror jag nämligen att min generation har blivit överösta med perfektionism
så när vi ser något som "bara" är bra
så blir vi uttråkade
oh well
who knows
men vad säger man till sin sambos mamma
när man ska lämna tillbaka boken man lånat?
"ja du Ingela, dethär var ju ingenting att ha"
njae
jag får nog slipa lite på det där