plopp - en skånetjej i göteborg

det är något särskilt med ronnie sandahls krönika
alltid
varje vecka
det är som om han pratar till den delen av min generation
som är lika avvikande som jag
the voice of the nerds
vår egen anti-hjälte

för mig ska texter betyda något
spegla något
födas ur en känsla
och sedan rida på den genom hela förloppet
och veckans text om håkan
well
I needn't say more
egentligen
det är ronnie
som skriver om håkan
seriously
det hade inte kunnat plockas mer från min egen hjärna om jag så hade skrivit det själv:
http://www.aftonbladet.se/nyheter/kolumnister/ronniesandahl/article5750743.ab

jag tror på något sätt
att det är likadant
för alla håkanfans
vi har alla ett minne till varje låt
en känsla för varje album
någonting inom oss
som är knutet
till varje textrad
vi har alla känt samma sak
det där
med att parkbänken aldrig är långt borta
one slip
and you fall
vi nördar som nu ligger kring 25-strecket
har alla gråtit
skrattat
dansat
supit
ramlat
till håkan
och varje gång vi har ramlat
så är det håkan som har plockat upp oss igen

jag och mattias träffades via håkan
det var håkan som fick mig att byta alias från plopp till popflicka
håkan som fick mattias att söka på tjejer med pop i namnet
håkan som var vår gemensamma nämnare som fick oss att börja prata
håkan som höll konversationen igång
år efter år
om inte annat
så varje gång det var en konsert
...och jag tänkte på den där göteborgaren vid namn spat varje gång
och undrade
vad han gjorde där
och då
när jag själv berusades till toner från min egen själ

jag tror hela mitt liv kan summeras i håkantexter
mitt eget soundtrack
olika år
olika känslor
samma hjärta
och samma poet som berättar om det

det är så musik ska vara
så text ska vara
någonting
som folk lever sig in i
och säger
"det där
det kunde varit jag"

...nu är det lika långt till stjärnorna
som stjärnorna till dig...