plopp - en skånetjej i göteborg

idag tänker jag på stefan
det där med begravningar
kan vara det värsta som finns
på riktigt
vad kan vara värre
än att begrava någon man älskar?

jag tror aldrig att jag kommer kunna se en kista
och på något sätt kunna "hålla minen"
för mig brister det alltid där
vid synen av kistan
det är så slutgiltigt
no turning back
och allt man vill
är att kasta sig i famnen på den personen
en sista gång
men man vet
att det inte går
man vet
att man aldrig någonsin kommer att göra det igen
kvar finns bara en kista
och den står där framme vid altaret
och på något sätt hånler åt en
så känns det
för mig

jag hoppas att han har det bra
efter omständigheterna
min vän
och att det blir en fin ceremoni
där han kan säga hejdå till sin mormor
själv har jag inte kunnat säga hejdå till morfar än
det har gått 7 år nu
men jag kan fortfarande börja gråta
när jag hör en låt
som påminner om honom
fortfarande leta efter honom i stallet
fortfarande höra hans röst när jag rider
hur han coachar mig från läktaren
fastän han inte visste någonting om ridning alls
jag kan fortfarande se honom framför mig
när han står där
med världens smutsigaste glasögon
kan fortfarande sakna lukten av honom när man la huvudet mot hans axel
usch
jag undrar
kommer jag någonsin kunna säga hejdå?

dödsfall sliter en isär
och blir till sår
som inte ens tiden läker
man kan lära sig att hantera det
på en daglig bas
men för mig
så läker inte såren
inte dem efter morfar iaf