plopp - en skånetjej i göteborg

det är underligt det där
hur man kan få en känsla ibland
en känsla av att veta något
utan att man egentligen har någon aning
igår
när jag satt och sorterade pärlor och bönor på förskolan
(som barnen hade spillt ut över hela golvet)
så fick jag en känsla
av att det var något med farmor
fick en känsla av att hon nog inte fanns mer
jag vet inte varför
det var inte så att jag tänkt speciellt på det precis innan
jag hade pärlorna på golvet att fokusera på
men det slog mig bara
en känsla i magen
och när jag sedan ringde mamma
och det inte var ngt svar
men kommer upp i lägenheten
och ser att hon ringt
well
då visste jag
for sure

jag är bara så oerhört tacksam
att jag fick lov att säga hejdå
fick lov att hålla hennes hand de där sista två dagarna
se henne igen
se att hon var lugn
att hon hade det så bra hon kunde
se att dom tog väl hand om henne
vissa saker måste vara inplanerade från ovan
och vår malmöresa just denna helgen
måste ha varit en sådan sak

det känns däremot så overkligt på något sätt
farmor
hon som alltid har varit den starka
men som försvagats så de sista två åren
hon som var med i alla föreningar
åkte på massa utflykter
gick på små fester och andra sammankomster
och sedan bara låg i sängen och försvann
för hennes del är det väl bäst såhär
att äntligen få vila
för det livet hon levde den sista tiden
det var inget liv
inget riktigt
och nu
kan hon få vara med farfar igen

mitt kanske allra största minne av farmor
och kanske mina finaste
är dom eftermiddagarna jag spenderade där hemma hos henne
själv
på gymnasiet
jag skulle skriva en släktberättelse
och valde att skriva om farmor och hennes mor
vi satt där i uterummet
drack äckligt kaffe (för farmor var faktiskt sämst på kaffe, den underbara kvinnan)
åt mazariner
och tittade på en massa foton
och pratade om hennes liv
hon hade så mycket att berätta farmor
både om sitt eget liv
och om sin mammas
och om hur det var att leva i andra världskrigets tider
och hon älskade att berätta, lilla farmor
man kunde riktigt se hur det lyste i hennes ögon
när hon fick delge sin historia
och efter det
så ringde hon mig ibland
bara för att säga
att hon tyckte det var så roligt
dom där eftermiddagarna
när vi drack kaffe
åt mazariner
och pratade med varann

det känns så overkligt
att ännu en har försvunnit
ännu en plats kommer att stå tom när familjen Sand träffas
ännu en kommer att fattas

överkörd
det är väl ungefär så jag känner mig
för kroppen känns aldrig så märklig
så osammanhängande
som i sorgens tider

och pappa
jag kan inte sluta tänka på pappa
vi är allt han har nu
hela hans familj
båda hans föräldrar är borta nu
och den känslan
det kan vara den jag fasar för mest i hela livet

jag hoppas att farmor har det bra nu
att hon sitter uppe i himlen med farfar
och äter mazariner
och berättar för alla andra däruppe
att räkor, det kan hon minsann inte äta, för hon är allergisk