plopp - en skånetjej i göteborg

det är något särskilt med begravningar
det är det absolut värsta som finns
men samtidigt
efteråt
är det en befrielse

farmor finns inte mer
inte hos oss
men hon finns
någon annanstans
nånstans däruppe
hos pappa gud
och hos farfar
och hur mycket man än tänker det
så känns det aldrig så tydligt
som det gör
i kyrkan

det finns knappt någon värre känsla
än när man går in i kyrkan
och ser kistan
det är så slutgiltigt på något sätt
för mig i alla fall
för det är aldrig förrän just då
som det verkligen känns i hela kroppen
att det är slut
som man verkligen inser
att det finns någon man älskar
som man aldrig kommer att få se igen i detta livet
det är därför jag inte kan ta på kistan
så som alla andra gör
när man tar avsked
för kistan är på något vis en mur mellan mig själv och den jag vill träffa
ett hinder
något helt annat
än den jag egentligen vill röra vid
därför tänker jag alltid samma tanke där framme
att någon gång
kommer vi att ses igen
utan kistan
utan sorg
utan mörka kläder och brännande ögon
och då
då ska vi röra vid varandra igen
och känna värme
istället för kallt trä

men det var fint
det var det
för mig i alla fall
maria gjorde det så fint
så som hon alltid gör
med allt hon tar sig för
jag älskar hennes ärlighet
att hon inte lindar in saker i något det inte är
för att få det att låta bättre
hon sa
"idag sitter vi här och saknar britt
för hon finns inte hos oss längre
hon är död"
det är få människor som säger så
som verkligen säger som det är
död
alla går runt just det ordet
men för mig är det en befrielse att höra det
det behövs att höra det
för att inse
men samtidigt veta
att där hon är nu
där har hon det bättre
ingen sjukdom
ingen smärta
ingenting
förutom kärlek
och värme

det är därför jag älskar att sjunga psalmerna
för som jag känner det
så är det sådana små saker
som psalmer
som får oss nära varandra
vi som finns här på jorden
och de som redan har gått vidare till nästa nivå
det är på något sätt något som binder oss samman
jordelivet
och efterlivet
något vi har gemensamt
en tro på något större än oss själva
en tro på armar som håller om oss i alla lägen
en famn vi alltid vaggas i
ett skratt som alltid skrattar med oss
och tårar som faller när våra egna väter våra kinder

det var så fint att han som spelade
hade valt just den låten
som tog mig igenom så mycket
de där åren
när allting vände fel
och det enda jag hade
som var mitt
och som var oförstört
var min kyrka
min tro
och de vänner som fanns där
och plåstrade om de sår som hela tiden växte
denhär låten
kommer alltid att ha en speciell plats i mitt hjärta
jag sjöng den när wille var liten och jag passade honom på stora nygatan
jag sjöng den när linnea var liten och jag höll henne när hon var ledsen
och en dag
så ska jag sjunga den för nästa bebis
lilla pojkbebisen i magen
och sedan
när tiden kommer
så ska jag sjunga den för mina barn
i hopp
om att den kan vara samma sak för dom
som den har varit för mig
en känsla av någonting större
som finns där och vakar över en
även när man tror
att man är den ensammaste människan som finns:

Jag tror på en Gud, som är helig och varm,
som ger kampglöd och identitet,
en helande Gud som gör trasigt till helt,
som stärker till medvetenhet
som stärker till medvetenhet
som stärker till medvetenhet.

Jag tror på en Gud, som gråter med mig,
när jag gråter så allting är gråt,
en tröstande Gud som kan trösta likt den,
som väntar tills gråten gått åt
som väntar tills gråten gått åt
som väntar tills gråten gått åt.

Jag tror på en Gud, som bor inom mig
och som bor i allt utanför,
en skrattande Gud som vill skratta med mig,
som lever med mig när jag dör
som lever med mig när jag dör
som lever med mig när jag dör.

det var det avslut vi alla behövde
i onsdags
en sista chans att få säga det till farmor
som vi vill att hon ska ha med sig
från oss
nu
när hon äntligen får vara med farfar igen